snart kommer det en båt, kaptenen är min vän och han ska ta mig hem

Hållidigförnublirdetjävlarimigåkaav-väder.

There's a crack in everything, that's how the lights get in

Strandpiltarna på Valö snurrar min jord.

En Pingstafton med konfettiregn av blommor, som en lagbok med bara poesi, som en natt på Ibiza fast utan piller, som ett pensionsystem där alla får mer än de kan göra av med, som ett bröllop utan löften och ringar, bara festen, som ett partiledarmöte utan debatt, bara visioner, som Laleh med alla jordens symfoniorkestrar, som en julafton utan mörker, som en tombola med bara vinstlotter. 

Denna Pingstafton shakes the dust.

Heaven is a place on earth.
I storskogen på Härnäset närmare bestämt.

Dagens solnedgång: Tim.

Många gånger har jag känt med den unga mannen som blev drabbad av sådan begåvning och framgång. Hur i helvete kommer man ur det? Man kan alltid klättra uppåt. Men klättra nedåt, kliva av?

Hela vårt samhälle är inriktad på att ta sig uppåt, bli något, lyckas, leverera. Om man kliver av är det för att ladda för att komma igen, och igen och igen och igen. 

Men nu slipper du äntligen pressen att leverera. 

RIP Tim Bergling.

and I'll pay the cost, for wanting things that can only be found in the darkness on the edge of town

Love will come, and love will go, as the seas roll on forever

Linjen är redan dragen, Lisa Lill, skogarna längtar efter dig

The Open road var enligt Spotify min mest spelade låt förra året. Såhär ser den låten ut för mig.

Winter is coming.
Utom och inom.
Vi går hela dagen längs ett dånande Kynneälv som forsar fram genom skogen med en drakes kraft. I den nyfallna snön ser vi spåren av de som gått på leden det senaste. Räv, rådjur, älg, mus, fågel. Inga människor.
När det mörknat säger jag något med fel tonfall och han stegar iväg med hunden och lämnar mig ensam på en väg utan gatljus och hus. Det är tio minusgrader och solen har gått ner.
När hans silhuett lösts upp i mörkret och han är borta känner jag mig övergiven och tänker på vargar. Någon halvminut- innan jag Carpe Noche och njuter av att ha ben och ynnesten att få gå ensam på ett fjäll under den tända stjärnhimlen.
Och har jag riktig tur kanske jag kan få se en av vargarna som bebor reviret häruppe.
Livet blev inte som jag tänkt mig.
Men I've got life.
Cancerkortet funkar inte på honom men det funkar på mig.
Jag kunde lika gärna varit död och jag vet det. Hädanefter är allt som händer en bonus.
Det är fantastiskt att ha ett liv. Att kunna uttrycka känslor. Att ha olika tonfall.
Jag har läst om en förlamad pojke som inte kan prata annat än genom en förinspelad röst som styrs genom hans ögonrörelser. Och hur frustrerande det är för honom att vara arg och inte kunna ge uttryck för det, att alltid ha exakt samma tonfall hela tiden.
Jag tänker inte bli som en förinspelad neutral röst för att inte riskera påverka någons emotionella cirklar.
Jag är här för att påverka andra människors emotionella cirklar. 
Jag har ben, jag har en egen röst.
Och att dessutom få vandra med de benen under stjärnorna över ett tyst fjäll i vinternatten.
Jättebonus.

Kung Bore har pyntat sin skog.
Nyfallen snö i Kynnefjäll.

Så kommer ljuset tillbaka.
Den första ljusstrålen i mitt sovrum sedan två månader. Snart badar mina rum mot väst av ljus så jag får ha skärmmössa på mig inomhus.

Mordor. Nu med snö.
Det är så grymt kargt där jag bor. Och jag älskar detta med.

"Åh vad fin. Den kan du skriva ut och skicka till en romantiskt lagd fjortonåring!"
Lena är lagom imponerad av mina naturfotografier.

En studie i livsglädje och lyckan i att ha vrakat en sko.
En blåsig och råkall dag på Bohus-Malmöns klippstränder.