Förutom att akta mig för Corona hela dagarna så får jag på Bohus Malmön även sälfingerskräck då jycken tuggar på död säl och sen attackerar mig med slickar i ansiktet.
Enligt Google kan sälfinger vara så smärtsamt att den sjuke på eget bevåg amputerar den drabbade kroppsdelen.
Det löser ju det hela. Om jag amputerar huvudet blir jag av med all rädsla för Livet, och allt vad det innebär, som ansamlat sig där.

Vid Svantorpet en rostig Coronakamin och en huggorm som vilar vid kanten av källan.
Caution.
De tråkiga tankarna är inte alltid så lätta att begrava och mina tankar manifesterar sig vart jag än ser.
Men blåsippor växer det iallafall överallt.
Dåliga tankar och våren, två saker omöjliga att hålla tillbaka.

Ålderdom och ungdom så nära. En riktigt gammal människa blir som ett litet barn och en helt nyfödd människa ser ut som en skrynklig liten gubbe.
Lena har blivit lilla Lena igen och satt sig i båten som snart kastar loss och lägger ut mot det okända. Och vi sitter inte i samma båt längre.
Eller så gör vi det. Vi ska alla lämna världen så som vi vet den och kanske vi alla möts igen sen. Jag hoppas det. Att vi någonstans alltid är tillsammans. För ingen har varit en så bra vän som Lena. Hon har aldrig tyckt synd om mig, bara tyckt om mig. Aldrig försökt ändra på mig trots jag varit alldeles ur funktion. Aldrig pressat mig att prestera, varken i humör eller publikationer -men älskat allt jag skrivit. Även det mest patetiska. "Det här var det roligaste jag någonsin läst!!!".
Genom hennes blick förvandlades tragedin som jag just berättat till en komedi.
Hon fick mig (nästan) alltid att skratta.
Jag ringer henne och förklarar min långa frånvaro med att man nu ska leva socialt distanserat;
"Så jag lever precis som vanligt förutom att jag inte kan hälsa på dig och det är tråkigt."
"De tråkiga tankarna kan du begrava tycker jag" säger Lena. Och sätta en blåsippa uppå."

"Motorvägen ger mig ingen ro. Vart är alla på väg? Varför är de inte hemma? Vad ska vi med alla mål till? Vi behöver dröjsmål. Vi behöver bensinstopp, maskinhaverier, ett stort snöfall. Vi behöver vänta på bussen. Vi behöver inställda möten, vi behöver stängda affärer. Vi behöver söndag. Vi behöver bryta deadlines. Bryta dödslinjen framåt. Rita en livslinje som knyts ihop i båda ändarna och sätta våra liv mitt i"

Så skrev jag 2009. 
Nu har det stora snöfallet som världen väntat på kommit. Corona.

Ibland ringer hon tio gånger samma kväll. Under flera dagar ringer hon inte alls för hon förstår inte hur mobilen fungerar. 
När jag går hem från yogan i marskvällen har hon talat in ett förvirrat men på samma gång kristallklart meddelande i en enda lång mening på mitt mobilsvar:

"Hej Lisa. Nu är det Lena och vi har pratat mycket om hur det egentligen är när man sitter och väntar framför en färja. Om man ska vara lydig mot färjan eller om det bara ska vara lite skojigt och roligt och sådär. Men jag tycker det är både skojigt och roligt och allvarligt med färjor.

Jag vill att du ska lyssna på mig och jag vill att vi ska lyssna på varandra för att det är det viktigaste av alltihopa, och vi får gärna titta på havet och välsigna havet för att det över huvud taget bär oss. Fast vi är så duktiga att vi egentligen skulle kunna rymma och ramla ner i vattnet och bli blöta och må dåligt. Men vi mår bra för vi tycker om dig. Och vi vet att allt är väldigt viktigt här hos dig. God natt och Sov Gott och Tack för att du finns!"

Nästa morgon när jag öppnar tidningen läser jag att en man ramlat i från färjan M/S Color Magic och drunknat. Den jag såg på horisonten på min väg hem precis efter att Lena ringt och talat om faran med att vara för duktig när det handlar om färjefärder.