Min chilenska blå klänning har hittat hem hos Kerstin Holmer. Jag är hedrad av att min klänning bärs av denna 82 år unga miljöaktivist och pilgrim genom livet (här på Valö. Fotot taget av av hennes gudson.)
Av alla människor jag träffat så är nog Kerstin den som är yngst i sinnet. Så hungrig på ny kunskap, nya böcker, nya möten.
Ska vi åka till Svenska Fredsmötet? Ska någon med till permakulturgård? Det var en sån underbar föreställning! och sen gick vi hem till mig och var uppe tills det ljusnade. Ska du följa med till Dodekalitten på Lolland och se på skulpturerna? Man kan cykla dit!
Hon slukar böcker och delar sedan ut dem till behövande. Hon delar artiklar, bilder, kunskap och hopp.
Visst är det spännande! Tänk vad naturen är fantastisk och vad vi människor kan komma på!
När jag reflexmässigt invänder med Men och förnumstigt drar upp något av de dåliga saker vi människor kommit på, nappar Kerstin inte på pessimismen (detta själsliga förfall -som så ofta förväxlas med skarpsinne), utan bara: Men tror du inte det är övergående?
Inte för att hon är naiv utan för att hon tror. Tror på det goda.
Tror på att vi alla vill leva lyckliga och lyckliga blir vi bara om vi är snälla mot naturen och varandra. Om vi samarbetar. Om vi synkar. Om vi skippar våld. Hon har en orubblig tro på människan, på framtiden.
Kerstin tror på Livet och jag är så glad jag fått träffa henne och smittas av hennes livskraft och optimism.
Mitt sinne hade fastnat i en negativ jargong av blint kritiska tänkande som hade skadat min framtidstro djupt. Men med inspiration av bland andra Kerstin öppnade mitt sinne åter upp för det goda i livet.
Från djupa välformulerade suckar till nyfikenhet och skratt.
Världen är densamma, med sina utmaningar och möjligheter, men det är lättare att gå när man ser framåt, inte bakåt.
Och det är lättare att gå genom åren när man har vänner som Kerstin som envisas med att sprida mod istället för missmod. Tack vare Kerstin kan jag se fram emot att gå genom tiden.
En dag är jag kanske lika ung som hon.
