"Här skulle de kunna vara nu" tänker jag när jag tittar ner på den nyuppbökade marken. Så lyfter jag blicken och där går de, som urtidsdjur i en saga och bökar i försommarängen. Vildsvinen som jag ser spår av överallt men aldrig stöter på. Förrän nu.
Besynnerligt jag upptäckte dem och inte de mig då jag hostade och fräste som bara den på vägen hit för jag hade fått en fluga i halsen. De bökar obekymrat i jorden och badar i bäcken och märker inte mig.
Jag vet ju att de håller där vid Svantorpet, pga kraftigt uppbökat, men tänkte inte det var någon reell risk/chans stöta på dem på dagen, då vildsvin är nattaktiva djur. Trodde de låg och sov i ett snår på dan. Men vad vet jag om Sus Scrofa och dygnsrytm.

Äntligen! Hildegard av Bingens nervkakor. Muskotnöt, som innehåller den amfetaminliknade ämnet myristicin, är den magiska ingrediensen för att stärka svaga nerver.

Samma visa varje kväll. Detta drama.

Mammas stolthet, hennes japanska körsbärsträd. Men ingen ser det för det står mellan baksidan av huset och berget. Men nu kan ni ju se det. Eller knacka på på Köpmansbacken och kolla. Den blommar några dar till. 

Några sista vinterspöken kvar bland en för övrigt jublande skog. Förmodligen ask, det är de som blommar senast av de svenska lövträden. Man kan tro de är döda, men till slut slår de ut. Jag känner viss samhörighet med ask på det viset :)
I Eddan var Yggdrasil en ask. Trädet som bar upp och omgav hela världen. Inte samma igenkänning vad gäller den biten.

It's a beautiful night to behold The most beautiful that I've ever known

From Gold

Sitter i bokskogen och allt är grönt förutom min själ som är kolsvart. Lena ringer och berättar att hon bakar Hildegard av Bingens nervkakor vilket muntrar upp min själsnyans till iallafall blåsvart. När jag får smaka på en kanske den t.o.m blir klart indigoblå igen.

Vi sitter vid vindskyddet ovanför Anneröd. T.o.m de ruffa Lärkträden är skirt gröna och granarna blommar rosa. Swedish magnolia.
Sedan går vi ner och in på café Olivia i skugga och stannar där. Förstår inte riktigt hur vi tänkte där. Men de hade äggost.

Gamla träd, young lovers. Anneröd.

Nu slår vi ut! Allt.

Mås i solnedgång. Min utsikt är kitsch. Och jag älskar kitsch.

Karlsvik, Härnäset

På väg in till Storskogen, Härnäset

Kamouflageklädd strandpipare låtsas som hen inte finns. Kopplingstvång på hund på våren makes väldigt sense när jag ser denna lilla gullunge huka bakom klippan medan mamma och pappa strandpipare piper och piper och piper för att försöka dribbla bort mig.

Födelsedagskalas är vackrast i maj och blå är den vackraste färgen.

Åh! Några sekunder senare är skogens konung åter uppslukad av av sitt rike. Hur kan något så stort bara försvinna? Skogen är större.
Jag måste vara tystare, försiktigare. Så ser jag mer.

Och den stora boken med hjärtat och pilar inristade har knäckts av stormen. Symboliken i detta roar mig mycket.

Jag sitter i bokskogen och tänker på kärlek. Att de som drabbas av den sk stora kärleken i själva verket oftast drabbats av en parasitsjukdom. Antingen som värddjur eller parasit. Eller en mix av båda. Att man istället för att stå rakryggad som sig själv och relatera till en annan människa vill man den andra ska bli som en själv eller tvärtom. Äga eller ägas. Man ger varandra hot och löften, ringar och nycklar och ger upp sitt eget namn. Smickrar eller fryser ut för att få sin egen vilja igenom, eller slippa sin egen vilja. Sätter på piedestal eller förminskar, beroende på vilken metod som fungerar bäst för att få makten över den andra. Man begränsar och låser fast varandra, istället för att växa.
Ja, det tänker jag på när jag sitter med mitt kaffe och karlsbader i den nyutslagna bokskogen. När jag tittar upp ser jag detta: Ett träd som sträckt ut sin gren och vuxit samman med ett annat träd.

….skrattmås, fast tvärtom.
Vi rastade, som många andra, vid Hornborgarsjön.
Såg den första svalan. En svala gör ingen sommar men jag såg två! Dock inte en enda trana, lite besviken när jag ändå var vid Transjöns Transjö. Vilket mamma sa jag inte skulle vara, då hon var där en gång när de var där allihop och dansade. Det var ett gräsligt väsen. Alla skrek. Gick inte att vara där.

En sothöna är som en….

Utsikt från moster Ingrids trappa. Vättern och Västergötland.

Insomnia kan se ut så här. 04.46, Övralid