När jag inte vill cykla mellan korna och deras kalvar, och inte heller släpa cykeln över bergen, så får jag snällt vänta tills korna gått hem.
Det är mörkt när jag kommer hem och jag är stupfärdigt trött och känner mig på samma gång fruktansvärt stark eftersom jag cyklade på egna ben till Ramsvik, fram och tillbaka. Trots allt.

Grosshamn är gross

Jag var lite sen och sprang från vagnen till återbesöket på Strålningsmottagningen. När jag närmade mig saktade jag stegen för att inte komma in med andan i halsen, men kom på att jag kan springa nu! Så jag ökade stegen igen: BARA FÖR ATT JAG KAN! Och jag sprang, som Chris Martin in på scenen, in till Döden och Livets väntrum på strålningsmottagningen.
Sedan gled jag nerför Linnégatan förbi mina gamla adresser och gamla arbetsplats och gamla liv i mitt nya och på Järntorget stod körsbärsträden som rosa konfettiregn i slowmotion jublandes i regnet.
Hanami har aldrig varit kallare och jag har aldrig känt mig mer återuppstånden än just denna aprilfredag i detta pissiga vårregn.

Min omanipulerade kvällsutsikt.

Nu kommer det. Ljuset.

"Är det inte dags för dig att göra ett vårhopp nu?" säger han. "Det gjorde du inte så mycket på strålningsavdelningen väl?"
Nej, det har han ju alldeles rätt i. Det har inte hoppats så mycket på strålningsavdelningen och nu är behandlingen avslutad och det är vår så det är ju dags.
Han tar kameran och jag försöker få till ett vårhopp som fastnar på bild men jag orkar ju knappt gå, hoppa är något av övermod, så den icke-cellförgiftade pigga pojken får stå för vårhoppet istället.
Så länge det finns ungar finns det hopp

Idag såg jag fyra citronfjärilar. Här är deras lunchbuffé.
De fyra citronfjärilarna i en gråbeige värld var det som var bra denna dagen. För övrigt smakade varje tugga av vad jag än tog äckligt. Solvärmen var obehaglig och ljuset påträngande. Varje steg jag tog tungt. En kilometer var vad jag orkade gå denna vårens första dag.
Fördelen med att vara så här långt nere i skoskaften är att jag för första gången sen jag träffade honom, min stora kärlek, inte bryr mig att han drar -som han alltid gör om jag har fel tonfall eller framför någon form av kritik.
Jamen stick då. För första gången sen jag träffade honom bryr jag mig inte ett skit.
Tyck jag är en elak människa som förtjänar ensamhet då. Orka vara den starka när jag har cancer. Orka bry mig. Relationer är överkurs.
Det enda jag vill är att sluta må illa. Nu finns det ingen energi över att slösa bort.
Vissa saker måste brännas, andra bytas ut.