Oljetankar

I Bohusläningen är det ett uppslag på blodiga klippor och en intervju med kommunens säljägare som säger att han dödar sälar för sin sons skull. Så att han ska kunna åka ut fiska med sin son även i framtiden. 

"Vad är det för sjukt resonemang" utbrister mamma. 

"Att de tar fisken från hans son, det är ju vi som tar fisken från dem! Det är ju sälarnas mat! De kan ju inte äta något annat men det kan vi. Om vi inte vill att det ska bli utfiskat får vi väl sluta köra med de där jättetrålarna som går längs botten och ta upp våra fiskeredskap efter oss. Inte ge oss på sälarna som bor i havet!"

Ja, vi människor har sannerligen en sällsam förmåga att projicera ut problem vi själva skapat på andra varelser och arter. 

Dåligt med fisk? Vi skjuter säl! Sämre artrikedom? Vi utrotar lupiner!

Det här sälsamhället vid Böeflunan hade iallafall inte blivit traumatiserade av Tanums kommuns sältorped och lät oss komma såhär nära på vår väg hem från ön Ängelen. 

"Yes, we want to hold on to the apron strings of pleasure. We want to hold on to the things that we know. And with that we want to take a journey. Have you ever climbed a mountain? The more you are burdened the more difficult it is. Even to go up these little hills is quite difficult if you carry a burden. And if you climb a mountain, you have to be much freer. I really don't know what the difficulty is. We want to carry with us everything we know -the insults, the resistance, the stupidities, the delights, the exaltations, everything that we had. When you say, I'm going to take a journey carrying all that, you are taking a journey somewhere else, not into that which you are carrying. Therefore your journey is in imagination, is unreality. But take a journey into the things which you are carrying, the known - not into the unknown - into what you already know: your pleasures, your delights, your despairs, your sorrows. Take a journey into that, that is all you have. You say, I want to take a journey with all that into the unknown and add the unknown to it, add other delights, other pleasures. Or it may be so dangerous that you say, I don't want to."

Så är Jiddu Krishnamurtis The flight of the eagle slut.

Samma dag som jag besteg berget på Kiddö läste jag ut min trogna vän, som Khrishnamurtis bok blivit de tre åren den legat på mitt nattduksbord. 

Vems ord ska nu vara till min vägledning?

There is no teacher, no pupil; there is no leader; there is no guru; there is no Master, no Saviour. You yourself are the teacher and the pupil; you are the Master; you are the guru; you are the leader; you are everything, viskar Krishnamurti. 

Grillchips

En dag så full av lycka.

Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.

Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.

Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.

Jag visste inte någon värd att avundas.

Vad ont som hänt hade jag glömt.

Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.

Kände i kroppen ingen smärta.

När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.

(Gåvan, Czeslaw Milos)

Hemkomst

Hemma

Öronmaneterna har kommit tillbaka till Manetviken efter att ha varit borta i flera år. Jag vet inte var de varit men nu är jag glad se de är tillbaka. Småsillarna med som använder dem som sköld mot fula fiskar.

Hållös natur i juni utklassar all av människan skapade konst, konstruktion och komposition. Jag känner mig ofta överflödig när jag vandrar i naturens skönhet. Vad ska jag skriva lyrik för när det finns fågelsång?
Varför ska jag ta fram pastellkritorna och måla när det finns de vackraste scenarierna precis utanför fönstret.
Varför ska jag analysera något när "nature find it's way" ändå helt utan omvägar. Bara spot on finner rötterna källan utan omvägen via huvudet.
Varför ska jag tända ljus när solen går upp varje morgon och glittrar över havet? Vad kan jag tillföra som inte naturen redan gjort bättre?
När jag resonerar så där så har jag för en stund glömt att jag ju tillhör naturen, Min människokropp är frammejslad av evolutionen genom årtusenden för att vara just jag.
Jag tillhör skapelsens krona.
Men vad är egentligen syftet med att tillhöra skapelsens krona? Det kan ju knappast vara att hugga rötterna av vårt eget Livs träd som skövlarkulturen här i Antropocen urartat till. Antropocen, den geologiska tidsålder som människan skapat med sina härjningar baserat på primitiva instinkter att samla förråd. Som råttor fast med grävmaskiner, skördetröskor, motorsågar och kolkraftverk.
Vi har tillräckligt med intelligens och resurser för att hela mänskligheten ska kunna äta sig mätta, ha tak över huvudet och få tillgång till sjukvård.
Vi har den tekniska kapaciteten så att alla ska kunna leva ett gott liv utan att behöva slita ihjäl sig. Och utan att behöva slita ihjäl naturen heller (som om vi vore åtskilda!). Och ha tid för både studier och avkoppling. Om vi bara började behandla varandra som en enhet istället för att kriga med varandra och ta mer än vi behöver av jordens resurser.
Vi kan välja att lägga vår energi på att alla människor ska ha tillgång till rent vatten eller vi kan lägga den energin på att ha jag ska ha en egen pool. Det är enkelt men vi gör det svårt.
Så länge kraften riktas mot egen pool kommer klyftorna och därmed krigen att fortsätta.
Men teoretiskt, med de tekniska landvinningarna vi gjort borde vi alla kunna leva ett ganska behagligt liv. Men vad ska vi då leva för?
Jag tänker att människan är den varelse på jorden som har störst kapacitet att förnimma, reflektera och uppleva. Alla arter upplever men de flesta tror jag inte njuter av sin tillvaro utan bara metodiskt och instinktvis undersöker sin omgivning för att hitta den under omständigheterna absolut bästa levnadsförutsättningen.
Strandkålen här tror jag inte vet om att den är en utsökt formad strandkål på en musselstrand på Hållös södra strand. Den skjuter ner sina rötter och läser av ljus, väder och temperatur för att veta när det är dags att gå till vila och när det är dags att blomma.
Jag tvivlar på att den vare sig njuter av en vacker soluppgång eller lider nämnvärt av ihållande torka.
Många intelligenta däggdjur och fåglar kan säkert uppleva både livsglädje och förundran men få når nog upp till den finkalibreringen av sinnena som en homo sapiens gör. En någorlunda medveten homo sapiens vill säga. Många av oss krälar ju i stoftet som en annan daggmask eller springer på i ekorrhjulet med ett stresspåslag så högt att sinnena släckts ned för allt annat än rent fysisk överlevnad.
Jag tänker att vår arts roll här på jorden är att uppleva allt det sköna. För vad är det för vits med hela skapelsen om den bara fortgår som en pumpande maskin utan att någon del i maskineriet kan sträcka sig utanför sig själv och betrakta formerna maskinen alstrar?
Men förmodligen finns det ingen större mening med tillvaron än den mening man själv ger den.
Ja då säger jag då att upplevelsen av skönhet i tillvarons alla former, dofter, vibrationer, ljusskiftningar är meningen med människolivet här på jorden.
Att vi är jordens öga.

För en högkänslig är 1,5 meters avstånd mellan varje individ och dessutom utomhus det ultimata sättet att umgås på.

Plötsligt har mitt socialt minimalistiska sätt att leva blivit norm.  
Coronavåren 2020 saknar jag inte umgänge i täta människokluster en enda sekund. Finns inget bättre sätt att umgås på än nybadad, på behörigt avstånd, med en kopp kaffe i Manetviken.

Undersökning av främmande objekt (min cykel) som landat på Ramsvikslandet, pingstafton 2020.

Jag fyller i en livsberättelse för Lena så personalen på hennes nya boende ska veta lite mer om vem hon är om hon inte hittar orden. På frågan vad hon blir glad av skriver jag: Av djur! Av storm! Av ösregn! Av gröna blad! Av vilda blommor! Av dans! Av musik!
Åh tänk att få ha haft en sån underbar vän. Någon som så helhjärtat älskar det vilda! Nu är det Fjällbacka service som får den äran att härbärgera denna helt jantelösa jänta som heter Lena
Hejdå så länge min vackra, nu ännu vildare, väninna.

Vi födelsedagsfikar på behörigt avstånd (som ni ser på bilden) på Ramsvik. Småsillen fyller hela Grosshamnen och pappa berättar att de nyss kläckts ute på Böeflunan.
Pappa har de senaste åren retat sig mer och mer på detta tidevarvs tempo och svenskarnas besinningslösa resande hit och dit till ingen världens nytta. Hans tröst har varit Greta Thunbergs vassa uppläxning av maktens män världen över. Han har med stor iver repeterat hennes budskap för alla som vill höra och alla som inte vill höra.
När andra oroar sig för Corona så tycker han det är toppen. Äntligen en sten i maskineriet till vansinneskarusellen som vår samtid kommit att bli.
Babylon faller och pappa åser fallet med förtröstan.
"Jag kanske stryker med av detta, men det gör jag ju ändå. Det blir personliga tragedier men för mänskligheten som helhet är detta bra. Det finns inget torn som växer till himlen. Det kommer att bli bra detta när det är klart."

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har
Det vackraste på jorden
är bara redlighet
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

(Önskan ur Gömda Land, Karin Boye)

Vårens första dag och jag är med.

Den älgrepellerande smålänningen var dock inte med denna Kynnefjällsvandring så vi fick möta fyra älgar, två rävar, en uggla, massa råbockar, harar, tranor, strömstaren och eventuellt en gädda.
Och älven forsar på som en Lalehsång och alla sorger rinner med älven ut i Bullaresjön där barnen snart badar och leker.
Panta rei.

Grus grus bjöd på prakt och trumpeterade ut vårlycka över skog, älv och äng.
Men det mest exotiska denna påskafton var smålänningen som aldrig sett en älg - och inte heller fick göra under denna Kynnefjällsvandring.

Förutom att akta mig för Corona hela dagarna så får jag på Bohus Malmön även sälfingerskräck då jycken tuggar på död säl och sen attackerar mig med slickar i ansiktet.
Enligt Google kan sälfinger vara så smärtsamt att den sjuke på eget bevåg amputerar den drabbade kroppsdelen.
Det löser ju det hela. Om jag amputerar huvudet blir jag av med all rädsla för Livet, och allt vad det innebär, som ansamlat sig där.

Vid Svantorpet en rostig Coronakamin och en huggorm som vilar vid kanten av källan.
Caution.
De tråkiga tankarna är inte alltid så lätta att begrava och mina tankar manifesterar sig vart jag än ser.
Men blåsippor växer det iallafall överallt.
Dåliga tankar och våren, två saker omöjliga att hålla tillbaka.