Måndagens fotoskörd var såååå god. En Colin Archer med hissade segel i solnedgången och fiskebåten Saibon af Kungshamn med ett flor av måsar på samma bild. Hund som skakar av sig en miljon vattendroppar och jag fick med varenda droppe. Solnedgångsfärgad vattenpöl i form av hjärta. Nu har jag raderat allihop. Vad som var kvar i kameran (när jag upptäckte jag tryckt på Radera alla istället för Radera enskild) är denna Skata i vårregn. Googlar Skata:"Status i världen: Livskraftig".
Minsann. Pica Pica utraderar man inte så lätt.

Eleganten från vidderna är tillbaka! Och då menar jag inte Eddie Meduza utan Grus Grus, tranan, Sveriges stiligaste fågel.

We can do it!

Sådant hav sådant fartyg. Color Fantasy korsar min horisont på väg till Kiel

En tung och dyster dag med vinteråterfall. Sms i mobilen som informerar mig om min uselhet. Rå atmosfär, slaskig snö och tunga steg. Men att äntligen få se Bubo Bubo i Näverkärrs storskog, Härnäset, made my day! Hann inte fånga (något decent kort) när hen flög iväg, men att få se Europas största uggla breda ut vingarna ovanför är en sagolik känsla. Fast verklig. 

Det är vackrast när det skymmer
all den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus

Nordan blåser iskall över Dale Vann. I snåren står blåsippsarmeeérna redo att jaga ut vintern.
Nu är det lika mycket ljus som mörker.

En Picasso i berget, Haby, Ramsvik
http://www.bbc.co.uk/bbcone/modernmasters/virtual-exhibition/picasso/13-dove.shtml#

Vårdagjämning och solförmörkelse på samma dag.
När solen gick i skugga av månen var det ungefär som vilken genomsnittlig gråvädersdag somhelst de senaste fyra månaderna. Grannen, 85+, berättade om sist han var med om solförmörkelse, någon gång på femtiotalet. En helt klar dag. Skärholmens stenslip. Alla gubbarna satt ute och kollade med sotat glas framför ögonen: "Och de pratade om när nästa gång det skulle bli solförmörkelse - och det är väl nu då."

Solnedgång i sjörök, Haby. Jag sitter längst ut på Ramsvikslandet och fryser i kroppen och ryser i själen. Här bor jag. På en av världens vackraste platser. Ja, det är inte bara som jag tycker utan Bohuskusten har blivit listad av CNN som den sjunde vackraste platsen i världen. Vackrare här än Uttarakhand i Himalaya liksom…
Och nu ligger inte bara hela havet, utan även hela våren och sommaren framför mig. När jag går hem i dunklet sjunger fåglarna i snåren. Nu börjar det. Igen. Jag är så glad jag får leva ytterligare en vår.

                                                                                                                                                    Gyllne afton, Haby. Ser du hjärtat?

Måsar, eller ja trutar, men man säger måsar, har cirkulerat kring mitt liv från början till nu. Måsskriken från Slottefjorden under min barndom på Tegelstrand. Måsflockarna som följde farfar och de andra gubbarna när de kom hem från makrillfisket. Ibland liftade någon orädd mås med snäckan.
Den alltid uppfriskande dramatiken när en värstingmås norpade mackor från någon inlandsturist på Cafe Bryggan, Fjällbacka, där jag jobbade.
Att man alltid bara kunde slänga ut matrester på gräsmattan och måsarna tog det.
Vårarna i Göteborg när vi vaknade fyra på morgonen av måsungarnas pipande som växte upp på taket till vår vindsvåning på Olivedalsgatan. Vi hatade dem och vi älskade dem.
Sedan några år tillbaka är det nästan inga måsar inne i Slottefjorden längre. Kjell-Åke säger att de håller till ute på Väderöarna nuförtiden. Jag vet inte varför, förmodligen pga fiskbrist. Pappa som seglar på Nordnorge berättar om måsflockar så stora att de ser ut som fartyg på radarn. Där äter de inget rens vid fiskfabrikerna i hamnarna, de har tillräckligt med färsk fisk att fiska själva däruppe.
Och sen när jag flyttade hit till Väjern så är jag omgiven av måsar igen. Jag ser dem bara några meter utanför fönstret när de går in för landning på mitt tak. Fräcka, skräniga, vilda och vackra.
När jag hälsar på Lena i Ulebergshamn, matar hon sina tama trutar, Trasfot och Baba med handen: "Undras om Trasfot vet hur vackra vingar hon har?" säger Lena.

Kasta kotten då!

Med fyra hundar till Svantorpet, Anneröd.
Såg årets första blåsippor. Inte en enda fågel. Massa kottar.

Äntligen

Jag vill inte sova mer

Kasta pinnen då!

Counting Crows på min väg till affären. I skymningen ser jag ljusen på Brandskärsflak och Dynabrotten tändas för att leda in fartygen till Scanraff (som heter Preemraff nu). Lågan på Skandinaviens största oljeraffinaderi i Brofjorden fladdrar i mörkret som skenet av Mordors verkstäder. I sydväst blinkar Hållö fyr och ovanför mig tänds stjärnorna.
När de andra åker förbi i sina plåtkarosser med sina varor, slår det mig alltid att jag känner mig så fri utan körkort. Bilisterna missar ju det här, det vackra i kråksången. Dofterna, bäckar som porlar, skiftningarna i ljus och mörker.
Ibland får jag ett sms av en vän som inte kunnat hålla sig i detta att alltid vara på väg och har stannat bilen vid Bottnafjorden för att solnedgången är så makalös. Men annars glimtar väl Allt bara förbi för bilisterna på deras väg mellan arbetet, hemmet och affären.
Jag tänker på vad Måns sa när vi gått av färjan på Hamburgö för att gå ut till stugan den där decemberdagen. "Cykel går för snabbt. Man måste gå ut till stugan för att hinna komma i rätt takt!"

Godkväll

Undrar om svanar reflekterar över att de är i paradiset? Om de på något vis tar in skönheten av vikarna där de lever? Eller förnimmer de bara en reflexmässig sekundsnabb belåtenhet när de dragit upp ännu en alg? Som en nyseparerad medelålders svensk, försjunken i sin Iphone, upplever en sekundssnabb ilning av tillfredsställelse bara när hen får ytterligare en "Gilla" på sin dejtingsite/Instagrambild/facebookstatus. Ointagliga för solglittrande vikar fast de sitter i en eka mitt i.

När jag går hemåt hör jag en helt ny låt jag lagt i min playlist. Tittar vilken artist det är. Joshua James. På omslaget av skivan flyger sju svanar.
När jag kommit hem och slår på datorn (ja, jag lyssnar på musik om fåglarna tiger, men nej, jag är inte uppkopplad när jag är ute) och kollar dagens nya releaser på Spotify ser jag att Cashmere Cat släppt en ny låt. På omslaget: två vita svanar.

I'd swim across Lake Michigan
I'd sell my shoes
I'd give my body to be back again
In the rest of the room

To be alone with you
To be alone with you
To be alone with you
To be alone with you

You gave your body to the lonely
They took your clothes
You gave up a wife and a family
You gave your ghost

To be alone with me
To be alone with me
To be alone with me
And went up on a tree

To be alone with me and went up on the tree
I've never known a man who loved me

...sjunger Joshua James. 
Jag gillar slutet. Klättra upp i ett träd och vara ensam med sig själv. Alla drömmars början och mål.

Jag ser buddhor överallt nuförtiden.
Femhundra meter från där Mira bor, hon som fick mig att börja meditera igen, upptäcker jag Buddhan i berget.

Ja, jag försöker uppskatta alla årstider och väder, men det blygrå tunga som stängt ljuset ute i två veckor gör sig inte särskilt bra på bild. Kameran vill ha ljus. Idag kom ljuset. Vatten och ljus. Allt som behövs. Så blir det stjärnhimmel även i fjolårets vassrugge.
Även om kameran inte uppskattar februariregn och stormbyar så har även det vädret sina fördelar. Man kan gå i ide med gott samvete.
Hade jag inte fått feber, och om inte den benzoliknande atmosfären därute varit så ogästvänlig, hade jag förmodligen inte öppnat Stig Larsson "När det känns att det håller på att ta slut" igen som jag började på i juli 2013 men inte kommit igenom. Mina sängliggande dagar har jag roats oerhört av denna förtjusande bok med meningar som: "Göte Kildén hann bara resa sig innan fyra män rusade in och slog honom medvetslös, medan jag förskräckt ropade i mikrofonen: "Kamrater, sluta omedelbart! Vad gör ni? Sluta!" och "Denna underbara värld. Jag brukar säga till unga människor. Passa på att njuta. För det här är paradiset. Eller vad förväntade du dig egentligen? Mer springbrunnar? Två regnbågar samtidigt?"

Och jag har sett två regnbågar samtidigt, ha! :-)