Måsar, eller ja trutar, men man säger måsar, har cirkulerat kring mitt liv från början till nu. Måsskriken från Slottefjorden under min barndom på Tegelstrand. Måsflockarna som följde farfar och de andra gubbarna när de kom hem från makrillfisket. Ibland liftade någon orädd mås med snäckan.
Den alltid uppfriskande dramatiken när en värstingmås norpade mackor från någon inlandsturist på Cafe Bryggan, Fjällbacka, där jag jobbade.
Att man alltid bara kunde slänga ut matrester på gräsmattan och måsarna tog det.
Vårarna i Göteborg när vi vaknade fyra på morgonen av måsungarnas pipande som växte upp på taket till vår vindsvåning på Olivedalsgatan. Vi hatade dem och vi älskade dem.
Sedan några år tillbaka är det nästan inga måsar inne i Slottefjorden längre. Kjell-Åke säger att de håller till ute på Väderöarna nuförtiden. Jag vet inte varför, förmodligen pga fiskbrist. Pappa som seglar på Nordnorge berättar om måsflockar så stora att de ser ut som fartyg på radarn. Där äter de inget rens vid fiskfabrikerna i hamnarna, de har tillräckligt med färsk fisk att fiska själva däruppe.
Och sen när jag flyttade hit till Väjern så är jag omgiven av måsar igen. Jag ser dem bara några meter utanför fönstret när de går in för landning på mitt tak. Fräcka, skräniga, vilda och vackra.
När jag hälsar på Lena i Ulebergshamn, matar hon sina tama trutar, Trasfot och Baba med handen: "Undras om Trasfot vet hur vackra vingar hon har?" säger Lena.