Alf sköter elden på Tegelstrands påskbrasa. När kvällshimlen mörknat stiger fullmånen upp bakom bergen. För bara några år sedan klarade jag inte av att gå fram till elden. Jag stod och tittade på brasan på avstånd. Jag ville inte svara på frågan hur det är nu eller vad jag gör nuförtiden. Det vill jag inte nu heller, men jag vågar gå fram till elden. Don't mention the war, svarar jag när barndomssommargästerna identifierat mig och så får de prata om sina liv istället. Och det är helt okej stå här tillsammans med människorna igen. Vi stannar i timmar. Elden värmer. Stjärnorna tänds över havet. Livet är fantastiskt. Trots allt. Hädanefter ska jag älska varje andetag. Även de som svider i halsen. För jag lever och kan andas. Jag var inte så säker på om jag levde förut eller om jag var ett spöke. Men jag är Lisa, syster till Daniel, Ragge och Johan. Hon som cyklade i för stora skor och hade jeansbikini. Skorna (som förmodligen var någon av mina äldre bröders) har jag vuxit i och jeansbikinin har jag faktiskt kvar.