Ännu en dag går till ända och nytt vernissage av himmelskonstnären. Kullen på bilden är berget Sote bonde där jag satt igår. Till höger längst ut på horisonten, Väderöarna. Med kikare kan jag nog se när de hissar flaggan på Lotsutkiken.
Jag försöker städa men kan inte slita mig från solnedgången. Det verkar inte bättre än att jag utvecklat en slags visuell bulimi. Men jag är så trött på ord. Så hungrig på jord och himmel. Ja jag skriver ju lite här men det betyder ingenting. Allt är ju redan perfekt. Om vi inte försöker styra upp, övertyga, påverka, övervinna. Det kanske är eskapism men det kan också vara verklighet.