Aprilväder. Ena dagen är hela himlen och hela marken blå och det känns som jag kan flyga. Andra dagen är det så grått att jag inte ens ser havet utanför fönstret som bara ligger 200 meter bort, och jag är så tung jag knappt orkar stå upp.
För det är ju av en anledning jag är glad över att leva, för jag har haft så många dagar, så länge, jag inte vetat om jag någonsin kommer tycka det är roligt att leva igen. Att det bästa jag har att hoppas på är en dag utan ångest, men livsglädje kommer jag kanske aldrig mer få känna. Innan jag blev utbränd var jag fullt och fast övertygad om att allt vänder till slut. Gott som ont. Växlingarna är inbyggt i själva livet. Det är bara att hålla ut och ha tålamod. Men när det gått fem år utan en strimma av äkta ljus inom mig började jag tvivla. Det kanske aldrig vänder? Jag var inte längre så säker på att efter regn kommer solsken. Det verkade snarare som att efter regn kommer ännu mer regn, efter mer regn kommer hagel, efter hagel kommer snö, och efter snö kommer is.
Sen sitter man där fastfrusen i isen som en mammut och ser inte ljuset förrän permafrosten släpper och en mammutbetsjägare gräver upp ens ben ur leran och de säljs och man blir gaffelhandtag, dominobricka eller pianotangent. Ja, åt det hållet gick tankarna om min framtid. Och det var inte så att det var negativa tankar jag intalade mig tills det blev så, utan de kom efter ett tag, mer som ett konstaterande av min faktiska realitet än ondtyckliga åsikter framlagda av demonministeriet. Jag hade tänkt positivt de första åren av utbrändhet, att detta kommer föra något gott med sig och snart vänder det och mitt liv fortsätter, en erfarenhet rikare. Blaha, Blaha. Men trots år av medicin, terapi, vila och Eckhart Tolle vände det inte. Varje försök till aktivitet gjorde mitt tillstånd bara värre. Så ja, efter några år var det inte en orimlig tanke att tro jag kanske var undantaget som bekräftar livsregeln om att allt rör på sig. Men jag fortsatte leva ändå för den som lever får se och jag såg. Till slut. Jag såg att de soliga aprildagarna kommer igen och jag får vara med, inte bara stå utanför och gömma mig för ett ljus som bara sticker som knivar i ögonen och sörja känslan av liv som en gång bubblade inuti mig, men inte gör det mer. Bara fräter. Men jag hade faktiskt rätt från början. Livet vände åter inuti mig. Ibland är fötterna och hjärtat lätt igen.
För en enda aprildag i bokskogen som det verkligen sjunger i själen, är alla år kedjad i mentalt bly och taggtrådstankar värt att leva igenom.

Och hade jag blivit pianotangent hade det varit värt med. Att bli spelad på av musikers händer och skapa musik vore definitivt värt att dö för.