Idag såg jag fyra citronfjärilar. Här är deras lunchbuffé.
De fyra citronfjärilarna i en gråbeige värld var det som var bra denna dagen. För övrigt smakade varje tugga av vad jag än tog äckligt. Solvärmen var obehaglig och ljuset påträngande. Varje steg jag tog tungt. En kilometer var vad jag orkade gå denna vårens första dag.
Fördelen med att vara så här långt nere i skoskaften är att jag för första gången sen jag träffade honom, min stora kärlek, inte bryr mig att han drar -som han alltid gör om jag har fel tonfall eller framför någon form av kritik.
Jamen stick då. För första gången sen jag träffade honom bryr jag mig inte ett skit.
Tyck jag är en elak människa som förtjänar ensamhet då. Orka vara den starka när jag har cancer. Orka bry mig. Relationer är överkurs.
Det enda jag vill är att sluta må illa. Nu finns det ingen energi över att slösa bort.
Vissa saker måste brännas, andra bytas ut.

Livet går vidare. Samtidigt som jag lägger ut fotot och skriver "Livet går vidare" tänker jag att snart går han från mig igen. Mycket riktigt, två månader blir han borta denna gång. Men jag har börjat lära mig att inte sörja det och de som går från mig. Livet ska gå vidare, inte stanna kvar.
Och så får man passa på att njuta av de stunder i vårljusa gläntor där man ibland möter de människorna man älskar. Innan man går vidare, mot nya människor att älska.