Godsommarnatt Kynnefjäll.

Denna juliafton i Bullaren siktades tre fladdermöss, ett rådjur, två hjortar, elva älgar och en näck med bonnbränna.

Jag har längtat till skogarna och nu är jag äntligen här men kantarellerna lyser dessvärre med sin frånvaro denna torra sommar. Vattenfallen har tystnat och bäckarna sinat till stinkande pölar. Till och med mossan har torkat. Men i kanten på bäckfåran lyser något orangt.
Kantarellerna finns på andra sidan. Jag ska dit no matter what.

"Om jag lägger ut den här kommer ingen tro att det såg ut såhär".
"Nä alla kommer tro att fotot är sönderfiltrat".

Men såhär såg solnedgången ut från min balkong i Väjern i söndags. Tro't eller ej.

Det värsta med att ha det såhär bra är att jag blir rädd för att cancern inte ska vara försvunnen (och rädd får man inte vara för då drar man till sig det man fruktar har jag blivit upplyst om i de hotfulla tänkpositivtböcker jag tillhandahållits av min omgivning efter min diagnos). 

Förra sommaren när cellförändringarna hittades var jag inte ett dugg rädd för att dö. Tänkte det är väl dags och goodbye överflödigt liv och evigt utanförskap. 

Jag var rädd för att behandlingarna och dödsprocessen skulle vara fysiskt smärtsamma, men inte för att. 

Själva livet som helhet är alltid meningsfullt men mitt personliga, lilla liv kunde jag inte se hur det bidrog till det stora hela.

Nu när jag får kontakt med människor igen och inte känner mig överflödig längre förstår jag den där rädslan alla andra ger uttryck för när de hör ordet cancer. Jag fattade liksom inte vad som var the big deal med att jag kanske skulle dö snart. Varför det skulle vara det hemskaste som kunde hända? Det som var hemskt var ju oftast att leva. Utan syfte och utan att passa in någonstans som mig själv. Vad är det som får folk att tycka att sina personliga liv är så himla viktiga att döden betraktas som en katastrof? Jo, att höra samman. Hör man samman vill man inte försvinna från det sammanhanget.

Och nu står jag här tillsammans med andra människor och vill leva. 

Känslan av att vara en del av mänskligheten har dessvärre bieffekten att man gärna vill fortsätta vara det. När man är någon, har något, blir man också rädd för att förlora det man tror man är, tror man har. 

Det är fördelen med att vara deprimerad. Man är inte rädd för cancer. Men nu vet jag hur känslan det är inte dags än känns. Jag vill fortsätta åka längst ut på öarna, gå djupast in i skogarna, jag vill fortsätta träffa nya vänner, odla solrosor, jag vill fortsätta hacka tomater och hälla olivolja och citron över. Jag vill fortsätta göra allt sånt där man gör här på jorden. 

Nåja, när det är dags är det ju dags, oavsett vad en anser om saken och den som lever får se. 

Jag har hursomhelst haft En Stund på Jorden. Jag har varit nära. Jag har varit här.

It is not the strongest species that survive, nor the most intelligent, but the ones most responsive to change.
I skrevorna och på de salta stränderna på Hållö blommar det för fullt denna torra sommar. Bara de som klarar torka växer här. Som denna levnadsglada strandkålsbuske på musselskalsstranden.

Det är första gången den här stockholmaren är på västkustens klippor och han älskar det.
Och hans hänfördhet påminner mig om hur priviligierad jag är som bor här vid randen av det vilda västerhavet med utsikt över obruten horisont och stora skepp.

Bland Tulpanträd och Brinnande kärlek i Kenneths magiska trädgård i Fålbengsröd, Ävja, byggs nu Algotfestivalen upp.
Årets tema är blommor och bin och här inreds Bidrottningens ombonade kupa.

Hej hopp!  - över Mullsjön, som sägs vara Sveriges grundaste sjö, grundare än någonsin denna torra sommar.

...Men kanske man måste bespruta fälten ändå i dessa mobilkameratider då allt ska fotas. Jag skolkar från yogan och smyger föredömslöst ut i rågåkern med kidsen för att maxa sommaren på deras Instagramflöden.

Inåt landet inte lika torrt. Och Hjo, det blir lite blommor med om man inte besprutar fälten.

Klätterträdet är den trädsort jag tycker är allra vackrast. Och mest allmännyttigt.

Nu längtar vi efter regn.

Det är nåt särskilt med himlen ikväll. Som om den håller på att rämna.