2019. Vilket år. Amazonas skogar brinner. Afrikas, Australiens, Mexicos, Kaliforniens, Bolivias...
På gatorna i Santiago, Hong Kong, Irak, ja även Stockholm, går människor ut och protesterar mot de politiska systemen.
Skogar och hjärtan brinner över hela världen. Själv sitter jag i linne när de andra kurar frusna under stickade tröjor i dojon. Stekhet. Kokande av helig vrede i temperaturer jag aldrig tidigare uppbådat.
På Island har den första glaciären i Antropocens tidevarv förklarats död. Okjökull förlorade i somras suffixet "jökull", som betyder glaciär, och heter nu bara Ok. Den har tynat bort och slutat röra på sig. Resterna av Ok består nu bara av det som kallas död is.
Och rönnarna! Jag har aldrig sett så brinnande röda rönnar förut som detta år.
"Undras om de vet vad som väntar dem, om de är rädda..." säger fjortonåringen när vi står ute på gården under de stora träden.
"De ska ju bara fälla sina blad, sen kommer det en ny vår" säger jag.
"Jag menar klimatförändringarna. Om de vet om att de kommer att dö..."
Vad svarar man barnen? Vad svarar du?
Brinner ditt hjärta, eller är det död is som inte längre rör på sig? Kan du gråta? Kan du skratta? Kan du känna? Eller måste du kickstarta igång kroppen med nya klick, ännu en resa långt bort, fler saker, likes, mediciner, vin, whatever, för att känna att du lever?
Miljöförstörelsen är en yttre manifestation av vår inre ekologi. Skiftar vi vår inre ekologi kommer också världen att skifta.
Free your mind and your ass will follow.

The ships have come to carry you home

Bläddrar i album hos Lena och hittar det här fotot som Måns tog en sensommardag när båten lämnar fasta land långt bakom mig. Jag ligger omgiven av öppet hav och läser 30-åriga kriget med Henrik Tikkanen ovanför en durk som ser ut som Universum.
Så jag. Jag ville bara längre och längre ut. Sjunka bakom horisonten. Försvinna ur radarn. In i prosan och poesin. Bort från pladdret, plikterna och pratet.

Jag vill se berg igen var Bilbo Baggers ord när han var intill Döden trött på det trevliga livet i Fylke med alla fester och släktingar.
Jagvillsebergigen hade jag som lösenord till alla mina konton runt Millenieskiftet.
Sen kraschade jag och tappade taget om allt jag hade.
Jobb, man, hus, vänner. Inget kunde jag hålla fast i. Och kanske jag, innerst inne, inte ville hålla fast heller.
Och jag fick se berg.
Gud vad berg jag fick se. Lösenordet öppnade sig för mig.
Även om de två senaste decennierna har varit en resa genom helvetets nio kretsar (läs: mitt eget sinne) kan jag såhär i efterhand konstatera att allt det jag djupast längtat efter har jag fått.
Bort ville jag och bort kom jag.