This is Sweden. Hundfjället, Sälen närmare bestämt.
Av alla sätt att falla jag undersökt i detta livet är att snöfalla det vackraste.

La dolce vita.

På Julaftonskvällen byltar vi på oss och går rakt ut i Trollskogen.
Dessa älskade ungar som har förstånd att uppskatta och utforska ett ordentligt snödjup.

Här vid Veddö naturreservat bodde jag ensam med en schäfer i en sommarstuga en höst för sju år sen.
Jag var så olycklig att hade det inte varit för att schäfern behövde gå ut hade jag vissa dagar inte tagit mig upp alls. Om morgonen kunde det vara nio grader i den oisolerade sommarstugan och jag visste inte hur jag skulle orka ta mig upp och elda.
Jag tänkte att det är nu man dör, när man inte orkar tända eldar längre.
Men jag gjorde det för hunden. Jag gick upp. För min egen skull visste jag inte varför jag skulle göra något egentligen.
Allt jag försökt åstadkomma med mitt liv hade misslyckats. Jag orkade inte mer. Hellre fly (livet) än illa fäkta liksom.
Det enda jag kunde känna mig stolt över var att jag hållt stånd mot läkarna som ville jag skulle ta droger mot min ångest. Jag tänker att lidande är något en inte kan fuska sig förbi utan måste se smärtan/sorgen/sina demoner rakt in i ögonen för att kunna gå genom det och komma ut på andra sidan. Och som den perfektionist jag är så ville jag göra även detta ordentligt. 
Men det var då fan vad långt det var till den där andra sidan.
Och det kändes minst sagt torftigt att det enda jag åstadkommit mitt i livet var att jag inte var knarkare. Är det min största bedrift? Att ta sig ur missbruk är stort. Men att aldrig ens hamnat där är ju inte så mycket att komma med. Men det var det enda jag hade att komma med när mina jämnåriga skaffar hem och barn och nya utbildningar och förkovrade sig i viktiga yrken. Förverkligade sig själva.
Jag bara avvecklade allt som var jag. Hejdå jobb, hejdå hem, hejdå äktenskap, hejdå vänner, hejdå livet.
Så där låg jag. Ensam, sånär som hunden som inte var min, hemlös i en lånad stuga och sörjde min förlorade livskraft och kärleken som dragit till andra sidan jordklotet och kom tillbaka till Sverige tidigast i maj. En kärlek som så pedagogiskt förklarat att han inte kan älska någon som inte älskar sig själv och att jag fick se till att börja älska mig själv igen.
Informationen gav dessvärre inte önskad effekt. Jag älskade inte mig själv ett dugg mer efter hans deklarationer om att det inte gick att älska mig. Jag isolerade mig bara ännu mer, även från de människor som helt skamlöst bröt mot alla universums laws of attractions och förhärdat fortsatte att älska mig, min depression till trots.
Men när jag förlorat förmågan att relatera till människor hade jag Naturen kvar.
Jag älskar sommarregn -då kan jag älska ändå.
Jag älskar snöfall -då älskar jag ändå.
Men den hösten var det svårt att älska. Trots att naturen bjöd till hejdundrande oktoberfest varje kväll. Havet var spegelblankt och himlen brann. Inte ens de mest makalösa solnedgångarna fick livsglädjen att vakna.
Mitt hjärta var som en sten i bröstet. En skavande sten. Och det gjorde så ont att se hur vackert det var men inte kunna känna det.
Som fången i Folsom Prison som grät varje gång han hörde tågvisslan när tåget gick förbi utanför för han påmindes om att han inte är fri, så grät jag när jag såg solnedgångarna för att jag inte kunde njuta av dem.
Stuck i min egen mentala dungeon, oförmögen att uppleva naturens skönhet trots att jag var satt mitt i den.
Kan jag inte ens glädjas åt sommarregn, snöfall eller åt en oktobersolnedgång, vad är det då för vits?

Vad är det då för vits?

Sju svåra år senare går jag här på Veddö igen och nu kan jag känna glädje. Jag känner så mycket glädje att jag dansar när jag går.
Det är inget i det yttre som ändrat sig. Jag klarar fortfarande inte av att arbeta konventionellt.
Jag är fortfarande överkänslig för ljud, ljus och all form av stress. Jag överväldigas fortfarande av en invalidiserande sorgsenhet under vissa perioder, vilket gör att jag inte tar på mig några åtagande eller kan planerar in något, inte ens "roliga" saker.
Allt jag skickar in till förlag blir fortfarande refuserat.
Jag har ännu snävare ekonomiska ramar än för sju år sen. Det är fortfarande nio grader när jag vaknar om vintrarna, för jag har inte råd med att höja elementen.
Den där pedagogiska kärleken lämnar mig fortfarande varje gång jag börjat inbilla mig att det kommer bli vi till slut ändå.
Hoppet om barn och en familj är nu inte bara lagt på is. Isen har smält och sjön torkat ut.
Utåt sett har inget ändrat sig till det bättre, men inom mig har allt ändrat sig.
Jag är densamma men mitt perspektiv är ett annat.
Nej, livet blev inte som jag tänkt mig. Men jag fick ett liv och det är stort nog.
Tack.
#missLyckad

Solnedgång över Kynneälv

Det är lördag och vi går ut och äter.

Blå skymning, Väjern.

Gyllene novemberdag vid Åbyfjorden

Andra november och tolv grader varmt.
En dag med myggor, mufflonfår och meditation i ett stall i Bärfendal.

Kan det vara hjortar som står där på åkern? What!? 
"De hänger häromkring" säger Rufus från Råghult. "Det har de gjort i flera år."
Vildsvin, hjort, örn, bäver och nu mufflonfår.... Sotenäs fauna blir vildare och vildare.

Idag var det sista sommardagen med race på Hamburgsundskanalen och den röda båten togs upp.
Nu oktoberkväll och läslov på Lindholmen.

Solregn över vår Tillsammansodling.

Au Revoir säger tolvåringen, som läst franska i två veckor nu, och kör sin röda båt rakt in i solnedgången.

"Ut på tur aldrig sur". En norsk familj har tagit ut grillen till Lilla Hälla och suger ut det sista av sommaren denna kyliga, strålande septemberkväll.

Skördetid.

Tillbaka på Västkusten och Purple Sea.

Siv och Bosse har en trädgård med en sådan frodighet som hade gett mig gudskomplex om jag vore dem.
Såhär vill jag också bo. Och det gör jag ju också den här helgen.

Susanna har bästa jobbet på yogafestivalen, plocka blommor.
Östanlid, Ekerö.

Det sägs att han är egen och har dragit sig undan världen. Visst, men han är ju här. På jorden. Jorden, som vi andra datorskärmat bort oss från.
Ett litet lingonlöv som fått höstfärger. Två grenar som visar sig vara huggormar. Två prickar på himlen som visar sig vara en örn som jagas av en fiskgjuse. Sorken som kilar ner i diket. Den här mannen registrerar allt som en ordinär människa missar. Att det är just Kustbevakningens plan som flyger över oss går honom inte förbi.
Han är född med en registreringskänslighet som gör honom sjuk av att vistas i världen med detta överflöd av konstruerade intryck, men har däremot fullt fokus på allt som sker på jorden. Idag får en sådan människa diagnoser och i bästa fall sjukpension. Hade han levt i en annan tid hade han blivit utsedd till prickskytt, spejare eller spårare.
Varje gång jag träffar honom tar han ner mig på jorden och jag lär mig något nytt. Tjärpappen på stammarna längs älven är för att bävrarna inte ska fälla dem. Att det förmodligen var en kattuggla jag såg förra veckan. Han pekar ut slänten där backsvalorna har sina bon och förklarar skillnaden på ladusvalor och tornseglare. Han berättar hur årsringar i träd uppstår. Att de två älgtjurarna i havreåkern förmodligen har vuxit upp tillsammans eftersom de är vänner. Att ungtjurar är snälla (och går rakt genom tjurhagen med hunden) och fega. Att myggor dras till kolmonoxid men skyr rök.
Med vilken annan vän som helst jag hade vandrat med här hade vi babblat på om saker uppe i våra huvuden och inte det som är på marken och i luften runtomkring oss.
Och ingen av oss hade sett att det blommar även på botten av älven,

Leopardfjäril säger jag, Guldvinge säger Google.
Det är fjärilar i hundratals längs vägrenen i Kynnefjäll denna sensommardag.

När jag hälsar på brorsbarnen i Fjällbacka så är det IRL som gäller för tjejerna. Antingen seglar de fjorden i sina optimistjollar eller så badar de. La vita blu.
De är så coola. Nioåringen kapsejsar sin jolle och får den på rätt köl, häver sig i, öser och seglar vidare. Kanon att lära sig kapsejsa och ta sig på på rätt köl igen redan i så unga år.
Hade jag gått optimistkurs som unge hade jag kanske inte varit så jävla negativ och kunnat ägna mitt vuxna liv åt att segla med, inte bara sjunka.

Godsommarnatt Kynnefjäll.

Denna juliafton i Bullaren siktades tre fladdermöss, ett rådjur, två hjortar, elva älgar och en näck med bonnbränna.

Jag har längtat till skogarna och nu är jag äntligen här men kantarellerna lyser dessvärre med sin frånvaro denna torra sommar. Vattenfallen har tystnat och bäckarna sinat till stinkande pölar. Till och med mossan har torkat. Men i kanten på bäckfåran lyser något orangt.
Kantarellerna finns på andra sidan. Jag ska dit no matter what.

"Om jag lägger ut den här kommer ingen tro att det såg ut såhär".
"Nä alla kommer tro att fotot är sönderfiltrat".

Men såhär såg solnedgången ut från min balkong i Väjern i söndags. Tro't eller ej.

Det värsta med att ha det såhär bra är att jag blir rädd för att cancern inte ska vara försvunnen (och rädd får man inte vara för då drar man till sig det man fruktar har jag blivit upplyst om i de hotfulla tänkpositivtböcker jag tillhandahållits av min omgivning efter min diagnos). 

Förra sommaren när cellförändringarna hittades var jag inte ett dugg rädd för att dö. Tänkte det är väl dags och goodbye överflödigt liv och evigt utanförskap. 

Jag var rädd för att behandlingarna och dödsprocessen skulle vara fysiskt smärtsamma, men inte för att. 

Själva livet som helhet är alltid meningsfullt men mitt personliga, lilla liv kunde jag inte se hur det bidrog till det stora hela.

Nu när jag får kontakt med människor igen och inte känner mig överflödig längre förstår jag den där rädslan alla andra ger uttryck för när de hör ordet cancer. Jag fattade liksom inte vad som var the big deal med att jag kanske skulle dö snart. Varför det skulle vara det hemskaste som kunde hända? Det som var hemskt var ju oftast att leva. Utan syfte och utan att passa in någonstans som mig själv. Vad är det som får folk att tycka att sina personliga liv är så himla viktiga att döden betraktas som en katastrof? Jo, att höra samman. Hör man samman vill man inte försvinna från det sammanhanget.

Och nu står jag här tillsammans med andra människor och vill leva. 

Känslan av att vara en del av mänskligheten har dessvärre bieffekten att man gärna vill fortsätta vara det. När man är någon, har något, blir man också rädd för att förlora det man tror man är, tror man har. 

Det är fördelen med att vara deprimerad. Man är inte rädd för cancer. Men nu vet jag hur känslan det är inte dags än känns. Jag vill fortsätta åka längst ut på öarna, gå djupast in i skogarna, jag vill fortsätta träffa nya vänner, odla solrosor, jag vill fortsätta hacka tomater och hälla olivolja och citron över. Jag vill fortsätta göra allt sånt där man gör här på jorden. 

Nåja, när det är dags är det ju dags, oavsett vad en anser om saken och den som lever får se. 

Jag har hursomhelst haft En Stund på Jorden. Jag har varit nära. Jag har varit här.

It is not the strongest species that survive, nor the most intelligent, but the ones most responsive to change.
I skrevorna och på de salta stränderna på Hållö blommar det för fullt denna torra sommar. Bara de som klarar torka växer här. Som denna levnadsglada strandkålsbuske på musselskalsstranden.

Det är första gången den här stockholmaren är på västkustens klippor och han älskar det.
Och hans hänfördhet påminner mig om hur priviligierad jag är som bor här vid randen av det vilda västerhavet med utsikt över obruten horisont och stora skepp.

Bland Tulpanträd och Brinnande kärlek i Kenneths magiska trädgård i Fålbengsröd, Ävja, byggs nu Algotfestivalen upp.
Årets tema är blommor och bin och här inreds Bidrottningens ombonade kupa.

Hej hopp!  - över Mullsjön, som sägs vara Sveriges grundaste sjö, grundare än någonsin denna torra sommar.

...Men kanske man måste bespruta fälten ändå i dessa mobilkameratider då allt ska fotas. Jag skolkar från yogan och smyger föredömslöst ut i rågåkern med kidsen för att maxa sommaren på deras Instagramflöden.

Inåt landet inte lika torrt. Och Hjo, det blir lite blommor med om man inte besprutar fälten.

Klätterträdet är den trädsort jag tycker är allra vackrast. Och mest allmännyttigt.

Nu längtar vi efter regn.

Det är nåt särskilt med himlen ikväll. Som om den håller på att rämna.

Med vind, hav och sol som garderner blir strandkål så här perfekt formad.

Åh lilla vän! I september ska du flyga till Spanien, hur ska det gå?!
Naturen är ett enda stort mirakel med alla dessa små frön som växer sig till himlen.
Trana med tranbarn. Flötemarken, Bullaren.

Kynne älv i solnedgång.

Nyfikna tjurar längs Vitingeleden, Kynnefjäll.

Vårdopp i Kynneälv

L'appel du vide i Enningdalen.
(Franska för känslan av att dras mot ett stup och vilja hoppa.)

Elgåfossen, norska sidan. På andra sidan heter den Älgafallet.

Denna vinter har jag haft ett foto föreställandes mig, med kaffekopp och bara fötter i solen vid Kynneälv, fastnålad på väggen. För att påminnas om att jag var glad då, den där vårdagen i solen med min mest älskade människa och hundarna. För att ha något att hålla fast vid. Något att se fram mot. Att jag kan bli glad igen. Att det kommer en ny vår i solen och kaffe som smakar gott.
Så stack han med orden man blir ensam om man är elak, så jag fick ta ner det där fotot och hade inte längre någon målbild för varför jag skulle leva vidare, om vi nu inte kommer att åka till Kynnefjäll igen.
Jag hade bara mitt illamående, ringningar i öronen, ben som knappt bar mig, och en oerhörd trötthet på den här vandringen i kvicksand som kallas livet. Carpe diem har aldrig känts så hånfullt som under och efter en cellgifts och strålbehandling. Nej, man vill inte fånga den här dagen med den här smärtan. Man vill kasta den långt bort, men det går inte. Man sitter fast i den jävla kroppen som kommit att bli en vodoodocka Gud sticker nålar i.
Såhär kändes det. Fast Sam hade dragit.
Jag sörjde ingenting längre. Jag hoppades inget. Jag längtade inte efter något. Jag väntade bara på att äntligen få dö eller leva igen.

Men något större än mig själv hämtade mig tillbaka till livet. Livet självt antar jag. Det är inte så att någon måste sätta fart så det blir sommar. Panta Rei. Allt rör sig. Sommaren är oundviklig. Det gick hål på mörkret, nu är jag här och svalorna har kommit till Kynnefjäll.

Machohund hämtar den kastade pinnen i Kynneälv

Nu gör det som allra ondast, ty det är många knoppar som brister.

När jag inte vill cykla mellan korna och deras kalvar, och inte heller släpa cykeln över bergen, så får jag snällt vänta tills korna gått hem.
Det är mörkt när jag kommer hem och jag är stupfärdigt trött och känner mig på samma gång fruktansvärt stark eftersom jag cyklade på egna ben till Ramsvik, fram och tillbaka. Trots allt.

Grosshamn är gross

Jag var lite sen och sprang från vagnen till återbesöket på Strålningsmottagningen. När jag närmade mig saktade jag stegen för att inte komma in med andan i halsen, men kom på att jag kan springa nu! Så jag ökade stegen igen: BARA FÖR ATT JAG KAN! Och jag sprang, som Chris Martin in på scenen, in till Döden och Livets väntrum på strålningsmottagningen.
Sedan gled jag nerför Linnégatan förbi mina gamla adresser och gamla arbetsplats och gamla liv i mitt nya och på Järntorget stod körsbärsträden som rosa konfettiregn i slowmotion jublandes i regnet.
Hanami har aldrig varit kallare och jag har aldrig känt mig mer återuppstånden än just denna aprilfredag i detta pissiga vårregn.