Fuck it I'm a flower growing taller every day


http://www.ostanlid.se/festival/

Min utsikt skulle kunna vara omslagsetikett på en romflaska.

Älskade ungar. Älskade Manetviken, Tångebacken, Heestrand, Bohuslän, Sverige, Skandinavien, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum och så vidare, vidare och vidare i all oändlighet.....

Vi badar med Stella! utbrister syskonen efter att de sänkt ner sin lillasysters aska i havet.
Javisst ska vi bada med Stella.
Så nu har jag badat i Fjällbacka på deras bröllop, deras födelsedagar och deras barns begravning.
Detta är det ledsammaste hopp jag gjort, men det är ändå ett hopp.
För jag har ben. Och för att hedra de som inte fick leva ska jag göra det allra bästa av det liv jag har fått till låns.
Min stund på jorden.

Av hav är du kommen. Av hav ska du åter varda.

Hejdå

Nu faller Sankt Laurentius tårar över hela natthimlen som stjärnfall. Och en liten stjärna föll ur vår familj innan vi fick lära känna henne.
På Café Olivia sjunger Sara sånger från Hållö till Månen. När jag rullar hem med bussen svävar månen full upp bakom berget och fyrverkerier exploderar över Ramsvik.
Jag Spotifygooglar månlåtar och ner ramlar Himlen med Ratata, en låt jag inte hört på 29 år (men då för 29 år sen när Ragnar dog gick den på repeat). Jag hade till och med glömt att den låten fanns. Men nu när jag ska ta avsked av ännu en familjemedlem så dyker den plötsligt upp igen, från ingenstans. Från någonstans.
Som en liten blinkning från uralgoritmen;
Hey Lisa! Vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar.

"Då känner jag Guds närvaro. Vid det Stora Blå. Enda gången."
När jag står vid kanten av det Stora Blå, tänker jag alltid på min väns ord om hur det är att sitta längst ut på en klippa på en ö en såndär sommardag.
Kanske är den där känslan av Gud, sin egen närvaro (i tillvaron) man upplever.
För för en gångs skull vill man inte vara någonannanstans än Här och Nu.
Att vara på Bohusläns klippor en sommardag, det finns inget som utklassar det. Inget. Klippdagarna är existensens lungor. Här andas man in Liv och andas ut allt jävla trams man envisas med att trassla in sig i resten av året.
Det är inte många dagar jag kommer hit men nu är jag här, på Vedholmens yttersta klippor.

Min chilenska blå klänning har hittat hem hos Kerstin Holmer. Jag är hedrad av att min klänning bärs av denna 82 år unga miljöaktivist och pilgrim genom livet (här på Valö. Fotot taget av av hennes gudson.)
Av alla människor jag träffat så är nog Kerstin den som är yngst i sinnet. Så hungrig på ny kunskap, nya böcker, nya möten.
Ska vi åka till Svenska Fredsmötet? Ska någon med till permakulturgård? Det var en sån underbar föreställning! och sen gick vi hem till mig och var uppe tills det ljusnade. Ska du följa med till Dodekalitten på Lolland och se på skulpturerna? Man kan cykla dit! 
Hon slukar böcker och delar sedan ut dem till behövande. Hon delar artiklar, bilder, kunskap och hopp.
Visst är det spännande! Tänk vad naturen är fantastisk och vad vi människor kan komma på!
När jag reflexmässigt invänder med Men och förnumstigt drar upp något av de dåliga saker vi människor kommit på, nappar Kerstin inte på pessimismen (detta själsliga förfall -som så ofta förväxlas med skarpsinne), utan bara: Men tror du inte det är övergående? 
Inte för att hon är naiv utan för att hon tror. Tror på det goda.
Tror på att vi alla vill leva lyckliga och lyckliga blir vi bara om vi är snälla mot naturen och varandra. Om vi samarbetar. Om vi synkar. Om vi skippar våld. Hon har en orubblig tro på människan, på framtiden.
Kerstin tror på Livet och jag är så glad jag fått träffa henne och smittas av hennes livskraft och optimism.
Mitt sinne hade fastnat i en negativ jargong av blint kritiska tänkande som hade skadat min framtidstro djupt. Men med inspiration av bland andra Kerstin öppnade mitt sinne åter upp för det goda i livet.
Från djupa välformulerade suckar till nyfikenhet och skratt.
Världen är densamma, med sina utmaningar och möjligheter, men det är lättare att gå när man ser framåt, inte bakåt.
Och det är lättare att gå genom åren när man har vänner som Kerstin som envisas med att sprida mod istället för missmod. Tack vare Kerstin kan jag se fram emot att gå genom tiden.
En dag är jag kanske lika ung som hon.

"Jag vet inte bara vilken min Väg är"
"Det är den väg du går på. Det är din väg."
Samtal vid Vägs ände, Vrångsholmen