Siv och Bosse har en trädgård med en sådan frodighet som hade gett mig gudskomplex om jag vore dem.
Såhär vill jag också bo. Och det gör jag ju också den här helgen.

Susanna har bästa jobbet på yogafestivalen, plocka blommor.
Östanlid, Ekerö.

Det sägs att han är egen och har dragit sig undan världen. Visst, men han är ju här. På jorden. Jorden, som vi andra datorskärmat bort oss från.
Ett litet lingonlöv som fått höstfärger. Två grenar som visar sig vara huggormar. Två prickar på himlen som visar sig vara en örn som jagas av en fiskgjuse. Sorken som kilar ner i diket. Den här mannen registrerar allt som en ordinär människa missar. Att det är just Kustbevakningens plan som flyger över oss går honom inte förbi.
Han är född med en registreringskänslighet som gör honom sjuk av att vistas i världen med detta överflöd av konstruerade intryck, men har däremot fullt fokus på allt som sker på jorden. Idag får en sådan människa diagnoser och i bästa fall sjukpension. Hade han levt i en annan tid hade han blivit utsedd till prickskytt, spejare eller spårare.
Varje gång jag träffar honom tar han ner mig på jorden och jag lär mig något nytt. Tjärpappen på stammarna längs älven är för att bävrarna inte ska fälla dem. Att det förmodligen var en kattuggla jag såg förra veckan. Han pekar ut slänten där backsvalorna har sina bon och förklarar skillnaden på ladusvalor och tornseglare. Han berättar hur årsringar i träd uppstår. Att de två älgtjurarna i havreåkern förmodligen har vuxit upp tillsammans eftersom de är vänner. Att ungtjurar är snälla (och går rakt genom tjurhagen med hunden) och fega. Att myggor dras till kolmonoxid men skyr rök.
Med vilken annan vän som helst jag hade vandrat med här hade vi babblat på om saker uppe i våra huvuden och inte det som är på marken och i luften runtomkring oss.
Och ingen av oss hade sett att det blommar även på botten av älven,

Leopardfjäril säger jag, Guldvinge säger Google.
Det är fjärilar i hundratals längs vägrenen i Kynnefjäll denna sensommardag.

När jag hälsar på brorsbarnen i Fjällbacka så är det IRL som gäller för tjejerna. Antingen seglar de fjorden i sina optimistjollar eller så badar de. La vita blu.
De är så coola. Nioåringen kapsejsar sin jolle och får den på rätt köl, häver sig i, öser och seglar vidare. Kanon att lära sig kapsejsa och ta sig på på rätt köl igen redan i så unga år.
Hade jag gått optimistkurs som unge hade jag kanske inte varit så jävla negativ och kunnat ägna mitt vuxna liv åt att segla med, inte bara sjunka.