"Det är inte något särskilt Mål utan själva Rörelsen som är det viktiga. Dansen med livet" säger min yogalärare.
Si Señor. Jag fattar. När ryggen utsatts för strålning i två månaders tid är inte maraton ett rimligt mål. Får jag ont när jag springer då ska jag släppa det målet och tagga ner. Det gjorde jag inte utan begick självmål och mitt porösa ryggslut havererade totalt vilket förlängde cancerkonvalescensen med ytterligare ett år. Mina ambitioner var ingen dans med livet, de var våld.
Det här är första våren sen 2016 jag kan röra på mig utan att må illa eller ha ont.
Förra året vid den här tiden kunde jag inte ens sitta i meditationsställning. Fick sitta på en stol som en pensionär.
Men nu så kan jag böja, vrida, lyfta, vandra igen. Jag kan till och med hoppa.
Gracias a la vida.
Slår mig att ordet graciös kommer från gracia, grace. Tacksamhet, nåd.
Firar Valborgsmässoafton och min nyvunna rörelsefrihet i vårskogen.
Tacksam över att ha lätta fötter igen.

Varje vår när slånbären blommar tänker jag på Decca, den nedlagda radiostationen jag en gång bodde i med utsikt över en grusväg, kohage och slånbärsbuskar. Om vårkvällarna satt jag framför huset och såg ut över de vita slånbärsmolnen i hagen och insöp blomdoften.
De första vårarna efter att ha lämnat mitt hem, stack det som slånbärstaggar i hjärtat av saknad när jag såg slånbärsbuskar blomma.
Men det är ju ingen vits att gråta över förspillda slånbärsblommor. Panta Rei. Som körsbärsblommornas Hanami påminner slånbärssnårens korta blomning om tingens förgänglighet.
Och förresten finns det ju slånbärsbuskar inte bara vid den där grusvägen, utan längs hela kusten.
Så jag går ut och håller bohuslänsk Hanami på Ramsvik och tänker på Mono no aware. Det japanska uttrycket för medvetenhet om tingens förgänglighet.
Vemodet i att inget går att hålla kvar. Inga slånbärsblommor, inga hus, inga jobb, inga barn, ingen lycka.
Och heller ingen olycka.
Man kan inte ta med sig en sak dit man ska.
Denna man är särskilt ohållbar. Men ibland blommar han upp och våra hjärtas trajektorer korsas och vi talar om Livets mirakel och Dödens visshet. Och vad jag ska ta mig till när han lämnat mig för sista gången. För han vet att han är den av oss två som kommer att dö först.
Men vem vet. Om inget är permanent och allt flyter kanske inte heller Döden är evig. Och vi möts igen.
Den som lever får se.

Jag var på Instagram ett tag och det var kul till en början men appen är ju konstruerad för att kapa ens uppmärksamhet och det är inte kul, det är fattigt. Att ge bort sin uppmärksamhet till en... app.
Att jag till slut började påverkas av Instagrams inbyggda smickersystem är inte swag men mänskligt.
Ah. Publiken gillar solnedgångar och katter. Kanske jag ska tona ner ämnen som cancer och depression och köra mer katter i solnedgång? 
Tycker hen jag skuldbelägger fredagsmyset i Tokyo nu när jag lägger ut ännu en post om Fridays for future?
Kommenterade hon med 💕för att hon tycker synd om mig eller för att hon gillade min text?
Och så vidare till månen och tillbaks. Så där satt jag till slut och vred och vände på mig som en mask på algoritmernas krok.
På den här bloggen gillar ingen nåt och kommenteras nästan aldrig så jag slipper snärjas in i det sociala nätet men kan ändå lägga ut ett foto och funderingar när andan faller på.
Och framförallt slipper jag distraheras av de horder av "spirituella" Memes jag kom på mig själv med att prenumera på :-). Nu läser jag Bhagavad Gita i sin helhet istället och den är fantastisk!
Fantastisk är även min nya kamera som jag fick på min födelsedag av min generösa familj.
Så nu kan jag se the Whole of the Moon.

När vi går förbi en bondgård vid älven visar det sig att det är bönderna som bor här som anlagt Vitingeleden. Vi berättar att vi är från kusten och några gånger varje år åker upp till skogarna och vandrar längs Kynneälv. Och att vi är så tacksamma för att de skapat Vitingeleden och bjuder in vandrare att gå över dessa paradisiska marker.
Bondeparet berättar att de en gång varje sommar tar ledigt några dagar och tar husbilen till... Ramsvik... Där jag bor. Eller som jag iallafall ser från mitt fönster.
Panta Rei.