Här vid Veddö naturreservat bodde jag ensam med en schäfer i en sommarstuga en höst för sju år sen.
Jag var så olycklig att hade det inte varit för att schäfern behövde gå ut hade jag vissa dagar inte tagit mig upp alls. Om morgonen kunde det vara nio grader i den oisolerade sommarstugan och jag visste inte hur jag skulle orka ta mig upp och elda.
Jag tänkte att det är nu man dör, när man inte orkar tända eldar längre.
Men jag gjorde det för hunden. Jag gick upp. För min egen skull visste jag inte varför jag skulle göra något egentligen.
Allt jag försökt åstadkomma med mitt liv hade misslyckats. Jag orkade inte mer. Hellre fly (livet) än illa fäkta liksom.
Det enda jag kunde känna mig stolt över var att jag hållt stånd mot läkarna som ville jag skulle ta droger mot min ångest. Jag tänker att lidande är något en inte kan fuska sig förbi utan måste se smärtan/sorgen/sina demoner rakt in i ögonen för att kunna gå genom det och komma ut på andra sidan. Och som den perfektionist jag är så ville jag göra även detta ordentligt.
Men det var då fan vad långt det var till den där andra sidan.
Och det kändes minst sagt torftigt att det enda jag åstadkommit mitt i livet var att jag inte var knarkare. Är det min största bedrift? Att ta sig ur missbruk är stort. Men att aldrig ens hamnat där är ju inte så mycket att komma med. Men det var det enda jag hade att komma med när mina jämnåriga skaffar hem och barn och nya utbildningar och förkovrade sig i viktiga yrken. Förverkligade sig själva.
Jag bara avvecklade allt som var jag. Hejdå jobb, hejdå hem, hejdå äktenskap, hejdå vänner, hejdå livet.
Så där låg jag. Ensam, sånär som hunden som inte var min, hemlös i en lånad stuga och sörjde min förlorade livskraft och kärleken som dragit till andra sidan jordklotet och kom tillbaka till Sverige tidigast i maj. En kärlek som så pedagogiskt förklarat att han inte kan älska någon som inte älskar sig själv och att jag fick se till att börja älska mig själv igen.
Informationen gav dessvärre inte önskad effekt. Jag älskade inte mig själv ett dugg mer efter hans deklarationer om att det inte gick att älska mig. Jag isolerade mig bara ännu mer, även från de människor som helt skamlöst bröt mot alla universums laws of attractions och förhärdat fortsatte att älska mig, min depression till trots.
Men när jag förlorat förmågan att relatera till människor hade jag Naturen kvar.
Jag älskar sommarregn -då kan jag älska ändå.
Jag älskar snöfall -då älskar jag ändå.
Men den hösten var det svårt att älska. Trots att naturen bjöd till hejdundrande oktoberfest varje kväll. Havet var spegelblankt och himlen brann. Inte ens de mest makalösa solnedgångarna fick livsglädjen att vakna.
Mitt hjärta var som en sten i bröstet. En skavande sten. Och det gjorde så ont att se hur vackert det var men inte kunna känna det.
Som fången i Folsom Prison som grät varje gång han hörde tågvisslan när tåget gick förbi utanför för han påmindes om att han inte är fri, så grät jag när jag såg solnedgångarna för att jag inte kunde njuta av dem.
Stuck i min egen mentala dungeon, oförmögen att uppleva naturens skönhet trots att jag var satt mitt i den.
Kan jag inte ens glädjas åt sommarregn, snöfall eller åt en oktobersolnedgång, vad är det då för vits?
Vad är det då för vits?
Sju svåra år senare går jag här på Veddö igen och nu kan jag känna glädje. Jag känner så mycket glädje att jag dansar när jag går.
Det är inget i det yttre som ändrat sig. Jag klarar fortfarande inte av att arbeta konventionellt.
Jag är fortfarande överkänslig för ljud, ljus och all form av stress. Jag överväldigas fortfarande av en invalidiserande sorgsenhet under vissa perioder, vilket gör att jag inte tar på mig några åtagande eller kan planerar in något, inte ens "roliga" saker.
Allt jag skickar in till förlag blir fortfarande refuserat.
Jag har ännu snävare ekonomiska ramar än för sju år sen. Det är fortfarande nio grader när jag vaknar om vintrarna, för jag har inte råd med att höja elementen.
Den där pedagogiska kärleken lämnar mig fortfarande varje gång jag börjat inbilla mig att det kommer bli vi till slut ändå.
Hoppet om barn och en familj är nu inte bara lagt på is. Isen har smält och sjön torkat ut.
Utåt sett har inget ändrat sig till det bättre, men inom mig har allt ändrat sig.
Jag är densamma men mitt perspektiv är ett annat.
Nej, livet blev inte som jag tänkt mig. Men jag fick ett liv och det är stort nog.
Tack.
#missLyckad
