God sommarnatt

Jag har loggat ut från Skype, Facebook, Instagram, Flickr, och Twitter och lyssnar på fågelkvitter till kaffet istället.
Och så lyssnar jag på överläkaren i psykiatri, Anders Hansens sommarprat, där han förklarar varför vi blir mer ensamma och isolerade trots att vi har så många nya plattformar att kommunicera på.
Om du ska använda mobilen till en enda sak idag så är det att lyssna på Anders Sommar. 
Logga sen ut och ha en riktigt skön Sommar Sommar Sommar. Det ska jag ha.

Den morgonen vi vaknade och såg att snön fallit på aracuariaträdens toppar förstod vi att vår långa resa i vildmarken var över. Det var dags att rulla ner från bergen innan vägarna i Anderna stängde för vintern.
Många år senare vaknar jag och upptäcker att snö fallit över mitt aracuariaträd i trädgården på mitt berg vid havet. Men den här gången har det fallit sommarsnö av rosenblad.
Så nu är den här långa resan över också och det är dags att ta mig ner från exilen på det här berget och bege mig tillbaka till människorna igen.

Sol vind och vatten

Cyklar genom skirt juniregn och fågelsång in mot Bottna.
Korsar gränsen till Bottna. Äntligen. Efter decennier av allt från grubblande över teodicéproblemet till ältande av mitt och andras råmantiska dramer har jag äntligen tagit mig loss och nått Bottna :-).
Platsen på jorden som heter Bottna och platsen inom varje människa där the botten is nådd och man har inget annat val än shake the dirt off ya shoulder och ta sig upp igen. 
Där vi bara kan se till Allts bästa, inte Allts värsta. För vi har förstått att klaga på Guds, andras och sina egna brister hjälper inte ett skit. Det producerar bara mer skit. I en redan skitig värld.
En får göra sitt bästa. Och lita på att andra gör sitt bästa efter sina förutsättningar.
"När man läser tidningarna, ser nyheterna. Att USA:s president skriker FAKE NEWS och pekar på journalisterna och vars anhängare sedan pucklar på en journalist! Och att denne president dessutom kommer tillbaks dit och talar med dem. På samma sätt. Då blir man rädd!" säger en i sällskapet med allvarlig röst. I nästa sekund skiner han upp.
"Men så tänker jag på Asterix. Att det i alla berättelser funnits en liten by som hållit stånd mot de stora Imperierna. Som fortsätter tänka själva. Som fortsätter odla sin potatis, baka sitt bröd, grilla sina vildsvin. Som fortsätter hjälpas åt. Som inte går med i masspsykosen. Som håller stånd. Som håller förstånd i en galen värld. Och så tänker jag att vi ska vara en sån by."
Så går vi på trädgårdsvandring i en sluttning som en alldeles enastående kvinna arbetat i tjugo år för att anlägga. Om man lägger energi på att odla sin trädgård kan man sannerligen uträtta underverk blir jag varse om.
Och när arbetet blir för tungt ringer man in sina andra enastående väninnor som kommer med räfsor, spadar och gott humör får jag också veta.
"Ah, nu önskar man ju att man hade ett eget ställe" säger en av de unga besökarna.
"Ja det gör man verkligen" instämmer jag.
Men så kommer jag på att jag ju har ett eget ställe. Det är inga tunnland, bara några kvadratmeter. Men det är mitt. Nej jag har ingen ladugård, ingen sommaräng, inga blå plommon träd, inga pilväggar. Men stjärnflocka har jag.
Och nu när jag äntligen kommit över Bottnas gräns är det slut med att drömma och döma. Att avundas andras trädgårdar får inget annat än ogräs att växa inuti skallen.
Hålla rent framför egen dörr är det som gäller.
Så cyklar jag hem och min tanke manifesteras omgående genom att jag får skura trappen som katten kräkts på.

"Se här finns ingen ödslighet mer att åkalla!
Allt har sammanvävts!"

När jag hoppat av Hållöfärjan i Smögen går jag in på en loppis och köper Gunnar D Hanssons "Olunn, Lunnebok, Idegransöarna" av hans bror som håller utförsäljning av lokalhistorik, Smögenvykort, pappersartiklar och lyrik.
Detta tecken i tiden. På horisonten styr de stora skeppen mot Brofjorden. Den skitigaste yttre energikällan värderas högt. Preemraff planerar bygga ut. Det som får oss att lysas upp inifrån slumpas bort. Affärer som säljer lyrik slår igen.
Jag åker hem och läser en av de största böckerna jag ännu inte läst ut. Slutar klaga över tidens tecken och jublar över poesin istället. Den går ju ändå utanför tiden rakt in i evigheten och Gunnar D Hanssons lyrik räddar världen.
Men!
"Går den atlantiska tilliten förlorad, går allt förlorat i evigheters evighet. Fide Solum!"

Om detta hade varit en film hade Härlig är Jorden om själarnas pilgrimsgång genom de fagra riken på jorden börjat spelas när Oldsmobilen glider förbi mig på Valös strandäng. Rattad av en man med lika brett leende som Zac i Änglagård, fast inga skinnkläder, blå skjorta.
Och särskilt skön är denna själs pilgrimsgång -kvinnan i röda brallor och lila pumps, som kliver ur och öppnar grinden innan oldsmobilens röda baklyktorna försvinner in i den gröna tunneln, Psalm 297 tonar ut och kvar är bara grönska, fågelsång och Valö-Zacs leende fastnitat på anslagstavlan i Hjärnkontoret med LÅT STÅ skrivna i versaler bredvid.

Jag bodde i ett stort hus vid vägs ände där rummen bara blev trängre och trängre. Till slut låg jag sömnlös i en fönsterlös skrubb och hade bara en plats där jag fick vara jag och det var i böckerna.
När jag skrivit på kontraktet för den här tvåan drömde jag att det öppnade sig rum efter rum i den. En hel ruinträdgård öppnade sig inom den.
Här är ju så stort jag kanske till och med kan bjuda in vänner hit, tänkte jag. Och ruinträdgården hade en trappa som ledde direkt ner till havet.
Och så blev det. Rum efter rum öppnade sig i ruinerna av mig. Här har jag både trädgård och ett bibliotek så jag saknar inget. Och några gånger varje vecka går jag granittrapporna ner till havet och badar.
Vid badstegen ligger segelbåten Amiga förtöjd. 30 juni kastar hon loss och ger sig ut på en världsomsegling.
Men jag stannar och rensar i min trädgård och ser vad som kan växa upp här om jag sorterar lite bland invasiva växter, tankar, känslor.
Det växer upp Akleja, Purpurbönor, Jättevallmo och Hjärtansfröjd. Det växer vänskap, stillhet, glädje. Det växer framtidstro, hopp och kärlek.

Det blir ingen sommar om ingen sätter fart. Tio grader i luften och typ samma i havet hindrar inte de här ungarna från att kasta kläderna och sig själva ut i den kyliga sommaren.

"Det är bäst att odla utan gränser" förklarar Kerstin, veteran i vår Tillsammansodling.
Vi har genom åren försökt hålla sniglarna stången med alla möjliga hinder. Allt från att ringa in grödorna med ull till offsetplåtar.
Men i skydd av vallarna kan sniglar hålla sig gömda, få skugga och frodas.
Gränsfritt och kortklippt gräs (eller flis) i gångarna däremot ger transparens och kontroll.
När jag på kvällen efter en dag i det gröna kommer hem till mitt berg vid havet är jag fullastad med rabarber, pakchoi, sallad, mangold och liljekonvalj.
Detta överflöd. Vad behöver man mer än en svensk junidag?

Svalorna!

Bor i miljonprogram bredvid E18 över helgen.
Trafikbuller, avgaser, och gatljus som släcker stjärnorna. Vår art har verkligen misslyckats kapitalt med att skapa en trevlig livsmiljö.
På natten försöker jag stänga ute gatlyktornas ljus genom fönstren med 16-åringens klimatstrejkspappkartonger "MAKE THE FUTURE EXIST AGAIN". Ironin.
Men vissa delar av marken här ute bland de jättestora husen har undsluppit asfalten och betongen.
Som tur är.