Hemkomst

Hemma

Öronmaneterna har kommit tillbaka till Manetviken efter att ha varit borta i flera år. Jag vet inte var de varit men nu är jag glad se de är tillbaka. Småsillarna med som använder dem som sköld mot fula fiskar.

Hållös natur i juni utklassar all av människan skapade konst, konstruktion och komposition. Jag känner mig ofta överflödig när jag vandrar i naturens skönhet. Vad ska jag skriva lyrik för när det finns fågelsång?
Varför ska jag ta fram pastellkritorna och måla när det finns de vackraste scenarierna precis utanför fönstret.
Varför ska jag analysera något när "nature find it's way" ändå helt utan omvägar. Bara spot on finner rötterna källan utan omvägen via huvudet.
Varför ska jag tända ljus när solen går upp varje morgon och glittrar över havet? Vad kan jag tillföra som inte naturen redan gjort bättre?
När jag resonerar så där så har jag för en stund glömt att jag ju tillhör naturen, Min människokropp är frammejslad av evolutionen genom årtusenden för att vara just jag.
Jag tillhör skapelsens krona.
Men vad är egentligen syftet med att tillhöra skapelsens krona? Det kan ju knappast vara att hugga rötterna av vårt eget Livs träd som skövlarkulturen här i Antropocen urartat till. Antropocen, den geologiska tidsålder som människan skapat med sina härjningar baserat på primitiva instinkter att samla förråd. Som råttor fast med grävmaskiner, skördetröskor, motorsågar och kolkraftverk.
Vi har tillräckligt med intelligens och resurser för att hela mänskligheten ska kunna äta sig mätta, ha tak över huvudet och få tillgång till sjukvård.
Vi har den tekniska kapaciteten så att alla ska kunna leva ett gott liv utan att behöva slita ihjäl sig. Och utan att behöva slita ihjäl naturen heller (som om vi vore åtskilda!). Och ha tid för både studier och avkoppling. Om vi bara började behandla varandra som en enhet istället för att kriga med varandra och ta mer än vi behöver av jordens resurser.
Vi kan välja att lägga vår energi på att alla människor ska ha tillgång till rent vatten eller vi kan lägga den energin på att ha jag ska ha en egen pool. Det är enkelt men vi gör det svårt.
Så länge kraften riktas mot egen pool kommer klyftorna och därmed krigen att fortsätta.
Men teoretiskt, med de tekniska landvinningarna vi gjort borde vi alla kunna leva ett ganska behagligt liv. Men vad ska vi då leva för?
Jag tänker att människan är den varelse på jorden som har störst kapacitet att förnimma, reflektera och uppleva. Alla arter upplever men de flesta tror jag inte njuter av sin tillvaro utan bara metodiskt och instinktvis undersöker sin omgivning för att hitta den under omständigheterna absolut bästa levnadsförutsättningen.
Strandkålen här tror jag inte vet om att den är en utsökt formad strandkål på en musselstrand på Hållös södra strand. Den skjuter ner sina rötter och läser av ljus, väder och temperatur för att veta när det är dags att gå till vila och när det är dags att blomma.
Jag tvivlar på att den vare sig njuter av en vacker soluppgång eller lider nämnvärt av ihållande torka.
Många intelligenta däggdjur och fåglar kan säkert uppleva både livsglädje och förundran men få når nog upp till den finkalibreringen av sinnena som en homo sapiens gör. En någorlunda medveten homo sapiens vill säga. Många av oss krälar ju i stoftet som en annan daggmask eller springer på i ekorrhjulet med ett stresspåslag så högt att sinnena släckts ned för allt annat än rent fysisk överlevnad.
Jag tänker att vår arts roll här på jorden är att uppleva allt det sköna. För vad är det för vits med hela skapelsen om den bara fortgår som en pumpande maskin utan att någon del i maskineriet kan sträcka sig utanför sig själv och betrakta formerna maskinen alstrar?
Men förmodligen finns det ingen större mening med tillvaron än den mening man själv ger den.
Ja då säger jag då att upplevelsen av skönhet i tillvarons alla former, dofter, vibrationer, ljusskiftningar är meningen med människolivet här på jorden.
Att vi är jordens öga.