Jag var lite sen och sprang från vagnen till återbesöket på Strålningsmottagningen. När jag närmade mig saktade jag stegen för att inte komma in med andan i halsen, men kom på att jag kan springa nu! Så jag ökade stegen igen: BARA FÖR ATT JAG KAN! Och jag sprang, som Chris Martin in på scenen, in till Döden och Livets väntrum på strålningsmottagningen.
Sedan gled jag nerför Linnégatan förbi mina gamla adresser och gamla arbetsplats och gamla liv i mitt nya och på Järntorget stod körsbärsträden som rosa konfettiregn i slowmotion jublandes i regnet.
Hanami har aldrig varit kallare och jag har aldrig känt mig mer återuppstånden än just denna aprilfredag i detta pissiga vårregn.

Min omanipulerade kvällsutsikt.

Nu kommer det. Ljuset.

"Är det inte dags för dig att göra ett vårhopp nu?" säger han. "Det gjorde du inte så mycket på strålningsavdelningen väl?"
Nej, det har han ju alldeles rätt i. Det har inte hoppats så mycket på strålningsavdelningen och nu är behandlingen avslutad och det är vår så det är ju dags.
Han tar kameran och jag försöker få till ett vårhopp som fastnar på bild men jag orkar ju knappt gå, hoppa är något av övermod, så den icke-cellförgiftade pigga pojken får stå för vårhoppet istället.
Så länge det finns ungar finns det hopp