Kapten Satan lägger till i den lilla hamnen samtidigt som de första stjärnorna tänds. På bryggan står min allrakäraste vän och väntar på mig.
Jag är hemma.

Årets sista dag drunknar i havet när Kapten Satan kör mig ut till den lilla ön mitt havet där det blivit tradition att jag firar nyår.
2019 har varit ett av de värsta och samtidigt bästa åren i mitt liv.
Alla mina demoner har dragits fram i ljuset och jag har erkänt dem en efter en. Jag har kommit fram till att demoner inte är annorlunda än en annan. De vill bli sedda och bekräftade som vemsomhelst. Genom att erkänna dem förlorar de sin makt över en. De slutar jaga en för de har ju fått den uppmärksamhet de begärt. Och antingen står de lojala kvar som dina mäktigaste bundsförvanter eller så lämnar de en för någon annan ännu oprövad själ att ansätta.
Man måste hursomhelst göra upp med dem om man ska få ro. För det är ingen idé att gömma sig;
"Den som gömmer sig blir alltid hittad" som sjuttonåriga Lovisa Nordin Pedersen resonerade den där julidagen på Utöya. Det hade hon sett i skräckfilmer och istället för att gömma sig hoppade hon i vattnet och simmade för livet över Tyrifjorden. Anders Breivik sköt efter henne i vattnet men hon överlevde.
Så detta tog jag fasta på 2019: Mina egna demoner, mina egna rädslor ska jag möta. Men andras, om någon försöker skjuta över sin egen obearbetade smärta, eller föralldel, sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar, på mig, då lämnar jag den situationen. Hellre fly än fäkta i ett krig som inte är mitt.
Och apropå att få ro: Ett av mina finaste minnen från 2019 är när Tommy Crona berättade om när han rodde sin allra första segeleka från Göteborg till Stora Höga. Jag var ju inte ens med om det, det var ju långt innan Tommy träffade sin Christina och fick Malin som började på Humanistlinjen på Agnebergs gymnasium för att hon ville rädda världen och jag för att jag ville slippa matte och våra vägar möttes och...
Nej jag var inte med, ändå är det ett av mina finaste minnen som jag ofta tänkt på under året: Det där försommardygnet när den unge Tommy ror en helt bligg sommardag och sommarnatt med sin styvfar på ett spegelblankt hav från Göteborg till Stora Höga -och att det han minns är, inte blåsor i händerna, inte hunger, inte värk, utan bara hur roligt det var!
Kanske kommer sig ordet att få ro från att ro, bokstavligen, på grund av de själsstillande effekter denna tålamodsprövande syssla har.
Och senare denna kväll visar det sig att en av deltagarna runt vårt nyårsmiddagsbord i somras sydde ett kapell till just Tommy Cronas segelbåt, för Tommy seglar än.
Men att jag strax ska äta middag med Tommy Cronas segelmakare vet jag inte nu när jag står här ute på däcket och ser 2019 års sista ljus försvinna bakom horisonten.

"Spela spelet. Var inte huvudpersonen. Sök konfrontationen. Men sök inte någon fördel. Undvik baktankarna. Förtig ingenting. Var mjuk och stark. Ge dig in i leken och förakta segern. Iaktta inte, kontrollera inte, utan håll sinnesnärvaron beredd på alla tecken. Bli berörd. Visa dina ögon, locka de andra ut på djupet, se till att det finns rymd och betrakta alla i den bild de skapat av sig själva. Fatta bara beslut i entusiasm. Du får misslyckas. Ha framför allt tid och ta omvägar. 
Se till att lyssna till träd och vatten. Stig in där du har lust och unna dig solen. Glöm bort de anhöriga, öka de okändas tillförsikt, böj dig ner efter bisaker, ge dig av ut i det folktomma, strunta i ödesdramat, skratta ut konflikten. Rör dig i dina egna färger, tills du har rätt och lövens sus är ljuvt. Gå över byarna.

Det är bara jag här, en avkomling från en annan by. Men ni kan vara säkra på en sak: ur mig talar den nya tidsålderns anda, och den säger er nu följande. Ja, faran existerar, och det är bara därför jag kan tala som jag gör: under motstånd. 

Så lyssna nu till min dramatiska dikt. – Visst är det rätt att inte längre drömma för sig själv, men väck inte varandra med hundskall. 

Ingen av er är den skyldige, och just i era utbrott av förtvivlan har ni kanske lagt märke till att ni inte är förtvivlade. Om ni vore förtvivlade, skulle ni redan vara döda. 

Låtsas alltså inte i otid att ni är ensamma människor. Det stämmer visserligen att det i er historia inte finns någon enda varaktig tröst. Men släpp ert grubbel om varat eller icke-varat: varat är och kommer att fullföljas i tanken, och icke-varat kan inte tänkas. 

Förstå att ni är lika – förstå att ni liknar varandra. Det är bara jag som säger detta. Men jag är inte bara jag. Jag-jag kan vara det lättaste och ömsintaste under himlen, och samtidigt det allomfattande – det avväpnande. 'Jag!' är den enda hjälten – och ni ska vara de avväpnande. 

Ja, jaget är det enda mänskliga naturväsen som upprätthåller människan! 

Kriget är långt borta härifrån. Våra härskaror står inte grå i grått på grå betongvägar, utan gula i gult på gula blombottnar. Det är möjligt att buga sig inför blomman. Det går att tala med fågeln på sin kvist. Så sörj i den med konstgjorda färger färdigproducerade världen för naturens återupplivande färger. 

Det bergsblå  finns – pistolhölstrets brunhet finns inte; och den eller det man känner till från tv känner man inte till. 

Våra skuldror håller himlen uppe, och linjen mellan jorden och himlen går bara genom oss. 

Gå långsamt och bli på det sättet själva till den form utan vilken inget fjärran kan ta gestalt. 

Naturen är det enda varaktiga löftet. Visserligen kan den varken vara tillflyktsort eller utväg. Men den utgör måttet: som dock måste avläsas varje dag. 

Molnen som drar förbi gör er långsammare även när de jagar vidare. Vem säger att misslyckandet är nödvändigt? Har ni inte ert krig bakom er? Förstärk därför den fredliga samtiden och visa lugnet hos de överlevande. 

Det som långt bortifrån såg ut som dödens hotande skalle visar sig när man kommer närmare vara en barnlek. Skaka luft i den årtusendegamla bädden. Strunta i de barnfrämmande tvivlarna. 

Vänta inte på ett nytt krig: fredligast är de som står i kontakt med naturen. 

Erbjud inte era efterkommande djävulsprofilen. Styrkans hus, det är den andres ansikte. 

Här, nu, firas tacksamhetens fest. Så låt det inte sägas om er att ni inte har använt freden till verksamhet: ert arbete ska ha en verkan – lämna något vidare. 

Men bara de som älskar lämnar något vidare: älska en sak – det räcker till allt. 

När jag älskar dig vaknar jag upp och möter mig själv. 

Även om de flesta inte kan lyftas högre, så ska ni vara de som kan lyftas högre. Rikta blicken bort från de djurlika tvåfotingarna. Existera verkligen. 

Följ karavanmusiken. Gå ända tills flyktlinjerna visar sig i virrvarret; så långsamt att världen på nytt tillhör er, så långsamt att det står klart på vilket sätt den inte tillhör er. Ja, håll er för alltid borta från den makt som uppträder som makt. 

Klaga inte över att ni är ensamma – var ännu mer ensamma. 

Förmedla suset. Berätta om horisonten, så att det sköna inte alltid visar sig vara ingenting. Berätta om livsbilderna för varandra. Det som var bra ska finnas. 

Bli långsammare – och uppfinn: förvandla era oförklarliga suckar till mäktiga sånger. 

Vår konst måste ha människans skrik mot himlen som mål! 

Låt er inte övertalas att avstå från skönheten – den skönhet som skapats av oss människor är djupt gripande. 

Försök lösa gåtorna som samtidigt förtydligar den särskilda gåtan. 

Lägg märke till en sak: så fort ni får en stickande blick från ett barn som kommer emot er, så är det ni som är orsaken. 

Det kommer att vara ert öde att anta många förklädnader, och mången upprymd mystifikation är att föredra framför alla slags offentliga sanningar. 

Spela med i vardagens upptåg. Det tillhör spelet att förlora sig. (Och ändå: stolt går bara den omaskerade!) Gå ut i okända världsdelar och låt de illusionslösa flina: illusionen skapar kraften till visioner. Ja, förmedla, uppfyllda av längtan till formen, en hel värld – hånskrattet det utlöser har inget medvetande, det är de själsliga kadavrens dödsrosslingar. 

De döda är ert kompletterande ljus. Bry er inte om att ni är oförmögna att tala till dem: en stavelse räcker. 

Men tänk ännu mer på våra ofödda. Avla fredsbarnet! Rädda era hjältar! De ska bestämma: krig, lämna oss i fred. Ni människor härifrån: det är ni som är ansvariga. Låt inte inbilla er att ni är de ofruktbara vid världens slut. Vi är lika nära ursprunget alltid. 

Kanske finns det inga platser i en vildmark längre. Men det vilda, alltid nya, är fortfarande: tiden. Klockornas tickande har ingen mening. Tiden är vibrerandet som även hjälper oss genom detta förbannade århundrade. Tid, nu har jag dig! Nu är den heliga dagen. När ni helgar arbetet kan ni känna det. 

Det finns kanske ingen förnuftig tro, men den förnuftiga tron på gudalik rysning existerar. 

Se undret och glöm det. Skapa den stora meningen. 

Glädjen är den enda rättmätiga makten. Först när ni gläds är allt i sin ordning. – Det kvarstår ändå att det i vår gemensamma historia inte finns någon varaktig tröst. Vem avgör? 

De makthavande barnamördarna kommer undan ostraffat. 

Lugn råder bara då och då: de porlande brunnarna byggs om till barrikader. 

Hoppet är det falska vingslaget. Glädjeförstörarna är överallt. När vi går under glädjens sol sväljer vi bitterheten långt ner i vårt innersta. 

Kära människor här från trakten: skriken av fasa kommer att fortsätta i evighet. 

Er bön om nåd väcker bara tecknen från Intet. Så res er upp och betrakta mannen i svart kostym och vit skjorta. Se kvinnan som står på en balkong i solen på andra sidan floden. 

Bevisa med era medel vårt mänskliga trots! Varje ändå så flyktig kyss är en välsignelse. Och gå nu tillbaka var och en till sin plats. Demonisera rummet, genom upprepning. 

Formen är lagen, och den upprättar er. Den eviga freden är möjlig. Hör karavanmusiken. Var undersökande-vetande, riktade mot himlen. Håll er till denna dramatiska dikt. Gå alltid till mötes. Gå över byarna.”

- Peter Handke

Ge tillbaks det du tagit
Tunga stenar, de sjunker till botten
För jag känner knappt igen dig
Vad var det vi lova' min vän?
Ge tillbaks det du tagit
Tunga stenar de sjunker till botten

I den kroppen som du fick
Som du fick från mor och far
I den kroppen som du fått
Som du på nåder får ha kvar
Låt aldrig det du inte valt
Nånsin' stanna, nånsin' stanna kvar
För det kan bli ditt, det kan bli ditt
En dag

Ge tillbaks det du tagit med Laleh -min mest spelade låt detta året enligt Spotify. 
Sammanfattningen av mitt 2019. Ett år bestående av inre sopsortering. Jag ger tillbaks det som inte är mitt och tar itu med det som är mitt. Jag har gått på själens hundvakt. Det är ensamt, mörkt och skitigt. 
Men det är lättare att andas. 

På tåget hem från Stockholm sitter jag bredvid en deppig läkarstudent som kämpar på med studierna, Tinder, promenaderna, och träningen utan att bli ett dugg lyckligare.
Efter helgens peptalk från vännerna om hur och var hon ska träffa någon är hon extra tyngd. 
Peptalk har ju ofta den effekten. Bekräftelse från omgivningen att situationen man befinner sig i inte är ok i den framgångssaga som vi målar upp att livet ska vara. Fast livet är så mycket mer ... än att tindra.  
"Men du kanske ska vara ensam då. Du kanske bara ska tillåta dig vara trött. Inte gå på en till dejt och försöka vara en framåt och positiv person när du inte är det. Just nu" säger jag. "Man har olika perioder i livet och vissa är mörka och tunga, och det kan väl bara få vara så då."
Jag håller en liten Yangkritisk föreläsning om vår samtid som blivit en ytans solskensdiktatur då allt ska vara Uppåt&Framåt och Mycket ska ha Mer. Och att det inte är hållbart. Vi dränerar oss själva och planeten på energi med allt vårt jagande.
"Det var bra att jag fick prata med dig...", säger läkarstudenten innan hon och hennes stora väska med det tunga bagaget rullar iväg ut i Göteborgskvällen. Och jag tänker hon är obeskrivligt cool som rakt ut vågar säga att hon känner sig ensam och olycklig. Guts. 
Jag slår på Ipoden och Tjuvjakt sjunger:

Var inte meningen av mig att vara ovärd, har inte hittat hem än men är på god väg. Och när jag gör det så hoppas jag att du stod där, jag menar står där och då vet jag vad cool är och sätter inte tårarna i halsen. No! För jag lovar,  jag lovar jag satt tårarna i halsen.

Tjuvjakts textrad får mig att tänka på Heidenstams rader i Åkallan och Löfte. Att när man får kontakt med hela sitt väsen, när man accepterar alla sina sidor. Då. Det är då miraklen sker (som inte är några mirakel utan bara frisläppt energi pga att man släppt sitt motstånd mot det som är):  

Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

Tusentals ljusslingor till trots, så faller mörkret över Täby.
Ljus i all ära, men utan det vilsamma mörkret blir livet ganska jobbigt.
Indiens Sverigeambassadör Monika Kapil Mohta har rest till Delhi för att hjälpa Sveriges kungapar att sälja in svensk sopsortering och städa stränder.
SvD:s journalist antar att Indienresan är en välkommen paus från det svenska höstmörkret. Men det tycker inte Monika Kapil Mohta.
"Nej inte alls. Jag ser inte mörker som något negativt. Enligt indisk tro är mörkret den mest kreativa tiden under dygnet. Fostret växer i livmoderns mörker, fröet växer i jordens mörker, och om vi ska be så är den bästa tiden de allra mörkaste timmarna. Då hörs din bön tusentals högre, enligt indisk tradition."

2019. Vilket år. Amazonas skogar brinner. Afrikas, Australiens, Mexicos, Kaliforniens, Bolivias...
På gatorna i Santiago, Hong Kong, Irak, ja även Stockholm, går människor ut och protesterar mot de politiska systemen.
Skogar och hjärtan brinner över hela världen. Själv sitter jag i linne när de andra kurar frusna under stickade tröjor i dojon. Stekhet. Kokande av helig vrede i temperaturer jag aldrig tidigare uppbådat.
På Island har den första glaciären i Antropocens tidevarv förklarats död. Okjökull förlorade i somras suffixet "jökull", som betyder glaciär, och heter nu bara Ok. Den har tynat bort och slutat röra på sig. Resterna av Ok består nu bara av det som kallas död is.
Och rönnarna! Jag har aldrig sett så brinnande röda rönnar förut som detta år.
"Undras om de vet vad som väntar dem, om de är rädda..." säger fjortonåringen när vi står ute på gården under de stora träden.
"De ska ju bara fälla sina blad, sen kommer det en ny vår" säger jag.
"Jag menar klimatförändringarna. Om de vet om att de kommer att dö..."
Vad svarar man barnen? Vad svarar du?
Brinner ditt hjärta, eller är det död is som inte längre rör på sig? Kan du gråta? Kan du skratta? Kan du känna? Eller måste du kickstarta igång kroppen med nya klick, ännu en resa långt bort, fler saker, likes, mediciner, vin, whatever, för att känna att du lever?
Miljöförstörelsen är en yttre manifestation av vår inre ekologi. Skiftar vi vår inre ekologi kommer också världen att skifta.
Free your mind and your ass will follow.

The ships have come to carry you home

Bläddrar i album hos Lena och hittar det här fotot som Måns tog en sensommardag när båten lämnar fasta land långt bakom mig. Jag ligger omgiven av öppet hav och läser 30-åriga kriget med Henrik Tikkanen ovanför en durk som ser ut som Universum.
Så jag. Jag ville bara längre och längre ut. Sjunka bakom horisonten. Försvinna ur radarn. In i prosan och poesin. Bort från pladdret, plikterna och pratet.

Jag vill se berg igen var Bilbo Baggers ord när han var intill Döden trött på det trevliga livet i Fylke med alla fester och släktingar.
Jagvillsebergigen hade jag som lösenord till alla mina konton runt Millenieskiftet.
Sen kraschade jag och tappade taget om allt jag hade.
Jobb, man, hus, vänner. Inget kunde jag hålla fast i. Och kanske jag, innerst inne, inte ville hålla fast heller.
Och jag fick se berg.
Gud vad berg jag fick se. Lösenordet öppnade sig för mig.
Även om de två senaste decennierna har varit en resa genom helvetets nio kretsar (läs: mitt eget sinne) kan jag såhär i efterhand konstatera att allt det jag djupast längtat efter har jag fått.
Bort ville jag och bort kom jag.

Enligt yogisk filosofi är växter, djur och människor en enhet och ska leva tillsammans här på jorden i fred.
Yogapraktiken hjälper dig att inse det faktumet.
Vissa som ägnar sig åt yoga flyger till Ashrams, chantar Ram Ram och skiter i världen under förevändningen att allt är en illusion ändå.
Jag fattar inte vitsen med att sänka blicken och söka inåt om inte för att get my shit together så en kan bidra till att Jorden blir en bättre plats att leva på. 
Att vi kan bära oss åt hursomhelst mot miljön (och därmed mot varandra) utan att det blir konsekvenser Det är en illusion som det är hög tid att spräcka nu.
Awareness ftw.

Change is coming, whether you like it or not

Water got no enemy

Så är kvällens yogapass på Tumlaren över.
Sen jag började hålla tyst om kvällarna och göra yoga istället för att... whatever jag nu höll på med för att distrahera mig själv från mig själv... så har allt ändrat sig. Allt.
Jag sover till exempel på nätterna. Bara det.
God natt och tack Eva-Lotta!

Min gudson hissar segel och vi lämnar Trälhavets hamn ut bland Finlandsfärjor och kobbar under regntunga skyar.
Jag tänker att det är enda sättet. Vill man ta sig ur Träldomen måste man hissa själens segel och se vart det bär.
Sätta sig vid rodret. Ta kommandot.
Inte bara stå där on the shoreline och Längta ihjäl sig efter vidare horisonter.

Fuck it I'm a flower growing taller every day


http://www.ostanlid.se/festival/

Min utsikt skulle kunna vara omslagsetikett på en romflaska.

Älskade ungar. Älskade Manetviken, Tångebacken, Heestrand, Bohuslän, Sverige, Skandinavien, Europa, Jorden, Vintergatan, Universum och så vidare, vidare och vidare i all oändlighet.....

Vi badar med Stella! utbrister syskonen efter att de sänkt ner sin lillasysters aska i havet.
Javisst ska vi bada med Stella.
Så nu har jag badat i Fjällbacka på deras bröllop, deras födelsedagar och deras barns begravning.
Detta är det ledsammaste hopp jag gjort, men det är ändå ett hopp.
För jag har ben. Och för att hedra de som inte fick leva ska jag göra det allra bästa av det liv jag har fått till låns.
Min stund på jorden.

Av hav är du kommen. Av hav ska du åter varda.

Hejdå

Nu faller Sankt Laurentius tårar över hela natthimlen som stjärnfall. Och en liten stjärna föll ur vår familj innan vi fick lära känna henne.
På Café Olivia sjunger Sara sånger från Hållö till Månen. När jag rullar hem med bussen svävar månen full upp bakom berget och fyrverkerier exploderar över Ramsvik.
Jag Spotifygooglar månlåtar och ner ramlar Himlen med Ratata, en låt jag inte hört på 29 år (men då för 29 år sen när Ragnar dog gick den på repeat). Jag hade till och med glömt att den låten fanns. Men nu när jag ska ta avsked av ännu en familjemedlem så dyker den plötsligt upp igen, från ingenstans. Från någonstans.
Som en liten blinkning från uralgoritmen;
Hey Lisa! Vi förlorar och vi sörjer men det goda lever kvar.

"Då känner jag Guds närvaro. Vid det Stora Blå. Enda gången."
När jag står vid kanten av det Stora Blå, tänker jag alltid på min väns ord om hur det är att sitta längst ut på en klippa på en ö en såndär sommardag.
Kanske är den där känslan av Gud, sin egen närvaro (i tillvaron) man upplever.
För för en gångs skull vill man inte vara någonannanstans än Här och Nu.
Att vara på Bohusläns klippor en sommardag, det finns inget som utklassar det. Inget. Klippdagarna är existensens lungor. Här andas man in Liv och andas ut allt jävla trams man envisas med att trassla in sig i resten av året.
Det är inte många dagar jag kommer hit men nu är jag här, på Vedholmens yttersta klippor.

Min chilenska blå klänning har hittat hem hos Kerstin Holmer. Jag är hedrad av att min klänning bärs av denna 82 år unga miljöaktivist och pilgrim genom livet (här på Valö. Fotot taget av av hennes gudson.)
Av alla människor jag träffat så är nog Kerstin den som är yngst i sinnet. Så hungrig på ny kunskap, nya böcker, nya möten.
Ska vi åka till Svenska Fredsmötet? Ska någon med till permakulturgård? Det var en sån underbar föreställning! och sen gick vi hem till mig och var uppe tills det ljusnade. Ska du följa med till Dodekalitten på Lolland och se på skulpturerna? Man kan cykla dit! 
Hon slukar böcker och delar sedan ut dem till behövande. Hon delar artiklar, bilder, kunskap och hopp.
Visst är det spännande! Tänk vad naturen är fantastisk och vad vi människor kan komma på!
När jag reflexmässigt invänder med Men och förnumstigt drar upp något av de dåliga saker vi människor kommit på, nappar Kerstin inte på pessimismen (detta själsliga förfall -som så ofta förväxlas med skarpsinne), utan bara: Men tror du inte det är övergående? 
Inte för att hon är naiv utan för att hon tror. Tror på det goda.
Tror på att vi alla vill leva lyckliga och lyckliga blir vi bara om vi är snälla mot naturen och varandra. Om vi samarbetar. Om vi synkar. Om vi skippar våld. Hon har en orubblig tro på människan, på framtiden.
Kerstin tror på Livet och jag är så glad jag fått träffa henne och smittas av hennes livskraft och optimism.
Mitt sinne hade fastnat i en negativ jargong av blint kritiska tänkande som hade skadat min framtidstro djupt. Men med inspiration av bland andra Kerstin öppnade mitt sinne åter upp för det goda i livet.
Från djupa välformulerade suckar till nyfikenhet och skratt.
Världen är densamma, med sina utmaningar och möjligheter, men det är lättare att gå när man ser framåt, inte bakåt.
Och det är lättare att gå genom åren när man har vänner som Kerstin som envisas med att sprida mod istället för missmod. Tack vare Kerstin kan jag se fram emot att gå genom tiden.
En dag är jag kanske lika ung som hon.

"Jag vet inte bara vilken min Väg är"
"Det är den väg du går på. Det är din väg."
Samtal vid Vägs ände, Vrångsholmen

"Nu är det sista hoppet!" ropar farmor.
Det struntar de i.
Stor filosofi.

Allt som finns är vatten, vind, blommor, sten och tärnor.
Det som inte fick blomma i förra årets torka tar igen det nu. Stora Håskär är en sommaräng av granit. Jag har aldrig sett något liknande.
Som om Gunnar D Hanssons lyrik tagit fysisk form och jag är inskriven i lyrikeposet Olunn.
Det är många sorger som ska sörjas i sommar men just denna julikväll fyrtio minuter från fastlandet fattas mig inget. Allt är poesi, allt är sammanbundet.
Inskriven i förevigt Nu.

Klockan elva på kvällen är det 27 grader varmt.
Ungarna på Tångebacken vill aldrig gå hem från badklipporna.

Livet springer vidare.

Änglar finns.
Och denna heter Ronia.

God sommarnatt

Jag har loggat ut från Skype, Facebook, Instagram, Flickr, och Twitter och lyssnar på fågelkvitter till kaffet istället.
Och så lyssnar jag på överläkaren i psykiatri, Anders Hansens sommarprat, där han förklarar varför vi blir mer ensamma och isolerade trots att vi har så många nya plattformar att kommunicera på.
Om du ska använda mobilen till en enda sak idag så är det att lyssna på Anders Sommar. 
Logga sen ut och ha en riktigt skön Sommar Sommar Sommar. Det ska jag ha.

Den morgonen vi vaknade och såg att snön fallit på aracuariaträdens toppar förstod vi att vår långa resa i vildmarken var över. Det var dags att rulla ner från bergen innan vägarna i Anderna stängde för vintern.
Många år senare vaknar jag och upptäcker att snö fallit över mitt aracuariaträd i trädgården på mitt berg vid havet. Men den här gången har det fallit sommarsnö av rosenblad.
Så nu är den här långa resan över också och det är dags att ta mig ner från exilen på det här berget och bege mig tillbaka till människorna igen.

Sol vind och vatten

Cyklar genom skirt juniregn och fågelsång in mot Bottna.
Korsar gränsen till Bottna. Äntligen. Efter decennier av allt från grubblande över teodicéproblemet till ältande av mitt och andras råmantiska dramer har jag äntligen tagit mig loss och nått Bottna :-).
Platsen på jorden som heter Bottna och platsen inom varje människa där the botten is nådd och man har inget annat val än shake the dirt off ya shoulder och ta sig upp igen. 
Där vi bara kan se till Allts bästa, inte Allts värsta. För vi har förstått att klaga på Guds, andras och sina egna brister hjälper inte ett skit. Det producerar bara mer skit. I en redan skitig värld.
En får göra sitt bästa. Och lita på att andra gör sitt bästa efter sina förutsättningar.
"När man läser tidningarna, ser nyheterna. Att USA:s president skriker FAKE NEWS och pekar på journalisterna och vars anhängare sedan pucklar på en journalist! Och att denne president dessutom kommer tillbaks dit och talar med dem. På samma sätt. Då blir man rädd!" säger en i sällskapet med allvarlig röst. I nästa sekund skiner han upp.
"Men så tänker jag på Asterix. Att det i alla berättelser funnits en liten by som hållit stånd mot de stora Imperierna. Som fortsätter tänka själva. Som fortsätter odla sin potatis, baka sitt bröd, grilla sina vildsvin. Som fortsätter hjälpas åt. Som inte går med i masspsykosen. Som håller stånd. Som håller förstånd i en galen värld. Och så tänker jag att vi ska vara en sån by."
Så går vi på trädgårdsvandring i en sluttning som en alldeles enastående kvinna arbetat i tjugo år för att anlägga. Om man lägger energi på att odla sin trädgård kan man sannerligen uträtta underverk blir jag varse om.
Och när arbetet blir för tungt ringer man in sina andra enastående väninnor som kommer med räfsor, spadar och gott humör får jag också veta.
"Ah, nu önskar man ju att man hade ett eget ställe" säger en av de unga besökarna.
"Ja det gör man verkligen" instämmer jag.
Men så kommer jag på att jag ju har ett eget ställe. Det är inga tunnland, bara några kvadratmeter. Men det är mitt. Nej jag har ingen ladugård, ingen sommaräng, inga blå plommon träd, inga pilväggar. Men stjärnflocka har jag.
Och nu när jag äntligen kommit över Bottnas gräns är det slut med att drömma och döma. Att avundas andras trädgårdar får inget annat än ogräs att växa inuti skallen.
Hålla rent framför egen dörr är det som gäller.
Så cyklar jag hem och min tanke manifesteras omgående genom att jag får skura trappen som katten kräkts på.

"Se här finns ingen ödslighet mer att åkalla!
Allt har sammanvävts!"

När jag hoppat av Hållöfärjan i Smögen går jag in på en loppis och köper Gunnar D Hanssons "Olunn, Lunnebok, Idegransöarna" av hans bror som håller utförsäljning av lokalhistorik, Smögenvykort, pappersartiklar och lyrik.
Detta tecken i tiden. På horisonten styr de stora skeppen mot Brofjorden. Den skitigaste yttre energikällan värderas högt. Preemraff planerar bygga ut. Det som får oss att lysas upp inifrån slumpas bort. Affärer som säljer lyrik slår igen.
Jag åker hem och läser en av de största böckerna jag ännu inte läst ut. Slutar klaga över tidens tecken och jublar över poesin istället. Den går ju ändå utanför tiden rakt in i evigheten och Gunnar D Hanssons lyrik räddar världen.
Men!
"Går den atlantiska tilliten förlorad, går allt förlorat i evigheters evighet. Fide Solum!"

Om detta hade varit en film hade Härlig är Jorden om själarnas pilgrimsgång genom de fagra riken på jorden börjat spelas när Oldsmobilen glider förbi mig på Valös strandäng. Rattad av en man med lika brett leende som Zac i Änglagård, fast inga skinnkläder, blå skjorta.
Och särskilt skön är denna själs pilgrimsgång -kvinnan i röda brallor och lila pumps, som kliver ur och öppnar grinden innan oldsmobilens röda baklyktorna försvinner in i den gröna tunneln, Psalm 297 tonar ut och kvar är bara grönska, fågelsång och Valö-Zacs leende fastnitat på anslagstavlan i Hjärnkontoret med LÅT STÅ skrivna i versaler bredvid.

Jag bodde i ett stort hus vid vägs ände där rummen bara blev trängre och trängre. Till slut låg jag sömnlös i en fönsterlös skrubb och hade bara en plats där jag fick vara jag och det var i böckerna.
När jag skrivit på kontraktet för den här tvåan drömde jag att det öppnade sig rum efter rum i den. En hel ruinträdgård öppnade sig inom den.
Här är ju så stort jag kanske till och med kan bjuda in vänner hit, tänkte jag. Och ruinträdgården hade en trappa som ledde direkt ner till havet.
Och så blev det. Rum efter rum öppnade sig i ruinerna av mig. Här har jag både trädgård och ett bibliotek så jag saknar inget. Och några gånger varje vecka går jag granittrapporna ner till havet och badar.
Vid badstegen ligger segelbåten Amiga förtöjd. 30 juni kastar hon loss och ger sig ut på en världsomsegling.
Men jag stannar och rensar i min trädgård och ser vad som kan växa upp här om jag sorterar lite bland invasiva växter, tankar, känslor.
Det växer upp Akleja, Purpurbönor, Jättevallmo och Hjärtansfröjd. Det växer vänskap, stillhet, glädje. Det växer framtidstro, hopp och kärlek.

Det blir ingen sommar om ingen sätter fart. Tio grader i luften och typ samma i havet hindrar inte de här ungarna från att kasta kläderna och sig själva ut i den kyliga sommaren.

"Det är bäst att odla utan gränser" förklarar Kerstin, veteran i vår Tillsammansodling.
Vi har genom åren försökt hålla sniglarna stången med alla möjliga hinder. Allt från att ringa in grödorna med ull till offsetplåtar.
Men i skydd av vallarna kan sniglar hålla sig gömda, få skugga och frodas.
Gränsfritt och kortklippt gräs (eller flis) i gångarna däremot ger transparens och kontroll.
När jag på kvällen efter en dag i det gröna kommer hem till mitt berg vid havet är jag fullastad med rabarber, pakchoi, sallad, mangold och liljekonvalj.
Detta överflöd. Vad behöver man mer än en svensk junidag?

Svalorna!

Bor i miljonprogram bredvid E18 över helgen.
Trafikbuller, avgaser, och gatljus som släcker stjärnorna. Vår art har verkligen misslyckats kapitalt med att skapa en trevlig livsmiljö.
På natten försöker jag stänga ute gatlyktornas ljus genom fönstren med 16-åringens klimatstrejkspappkartonger "MAKE THE FUTURE EXIST AGAIN". Ironin.
Men vissa delar av marken här ute bland de jättestora husen har undsluppit asfalten och betongen.
Som tur är.

Genom blommande strandpiltar mot de formlösa land där det käraste vi kände skall bli glömt.

"Här ska det egentligen inte vara någon människa. Bilden blir vackrare då."
I detta antropocentriska tidevarv då naturen oftast används som en fond för ett personansikte i närbild, så är det befriande med mammas perspektiv på naturen. Den är vacker i egenskap av sig själv. Inte för att JAG är här. Alla dessa fejs approprierande på naturens skönhet.
Och ja, vad tillför människan landskapsbilden? Tittar man närmare på klipporna i denna delen av Ramsvikslander så ser man att de är gropiga av bomber och granater. Sönderskjutna av svenska värnpliktiga då I17 hade Grosshamn som övningsområde förut. Skären på utsidan, gropiga som om de har celluliter. Jag vill inte tänka på hur mycket bly från kulorna som ligger här ute och på botten.
Kanske därför triften blommar så vansinnigt mycket just här. Strandpiltarna som kustremsans egna strandstädare då de har en förmåga att ta upp bly.
Så kanske mamma har fel. Att människan visst tillför jorden något. Och strandpilten hade inte blommat lika vackert här om det inte vore för att människan pepprat markerna fulla med bly först.

"Vad gjorde ni för dab när ni var barn?"
"Vi gjorde inte dab. Men vi klättrade i träd! Det gör väl alla barn!"
"Inte alla barn."
Nej, inte alla barn. Men detta barn är en dab:are på att klättra.

"Det är inte något särskilt Mål utan själva Rörelsen som är det viktiga. Dansen med livet" säger min yogalärare.
Si Señor. Jag fattar. När ryggen utsatts för strålning i två månaders tid är inte maraton ett rimligt mål. Får jag ont när jag springer då ska jag släppa det målet och tagga ner. Det gjorde jag inte utan begick självmål och mitt porösa ryggslut havererade totalt vilket förlängde cancerkonvalescensen med ytterligare ett år. Mina ambitioner var ingen dans med livet, de var våld.
Det här är första våren sen 2016 jag kan röra på mig utan att må illa eller ha ont.
Förra året vid den här tiden kunde jag inte ens sitta i meditationsställning. Fick sitta på en stol som en pensionär.
Men nu så kan jag böja, vrida, lyfta, vandra igen. Jag kan till och med hoppa.
Gracias a la vida.
Slår mig att ordet graciös kommer från gracia, grace. Tacksamhet, nåd.
Firar Valborgsmässoafton och min nyvunna rörelsefrihet i vårskogen.
Tacksam över att ha lätta fötter igen.

Varje vår när slånbären blommar tänker jag på Decca, den nedlagda radiostationen jag en gång bodde i med utsikt över en grusväg, kohage och slånbärsbuskar. Om vårkvällarna satt jag framför huset och såg ut över de vita slånbärsmolnen i hagen och insöp blomdoften.
De första vårarna efter att ha lämnat mitt hem, stack det som slånbärstaggar i hjärtat av saknad när jag såg slånbärsbuskar blomma.
Men det är ju ingen vits att gråta över förspillda slånbärsblommor. Panta Rei. Som körsbärsblommornas Hanami påminner slånbärssnårens korta blomning om tingens förgänglighet.
Och förresten finns det ju slånbärsbuskar inte bara vid den där grusvägen, utan längs hela kusten.
Så jag går ut och håller bohuslänsk Hanami på Ramsvik och tänker på Mono no aware. Det japanska uttrycket för medvetenhet om tingens förgänglighet.
Vemodet i att inget går att hålla kvar. Inga slånbärsblommor, inga hus, inga jobb, inga barn, ingen lycka.
Och heller ingen olycka.
Man kan inte ta med sig en sak dit man ska.
Denna man är särskilt ohållbar. Men ibland blommar han upp och våra hjärtas trajektorer korsas och vi talar om Livets mirakel och Dödens visshet. Och vad jag ska ta mig till när han lämnat mig för sista gången. För han vet att han är den av oss två som kommer att dö först.
Men vem vet. Om inget är permanent och allt flyter kanske inte heller Döden är evig. Och vi möts igen.
Den som lever får se.

Jag var på Instagram ett tag och det var kul till en början men appen är ju konstruerad för att kapa ens uppmärksamhet och det är inte kul, det är fattigt. Att ge bort sin uppmärksamhet till en... app.
Att jag till slut började påverkas av Instagrams inbyggda smickersystem är inte swag men mänskligt.
Ah. Publiken gillar solnedgångar och katter. Kanske jag ska tona ner ämnen som cancer och depression och köra mer katter i solnedgång? 
Tycker hen jag skuldbelägger fredagsmyset i Tokyo nu när jag lägger ut ännu en post om Fridays for future?
Kommenterade hon med 💕för att hon tycker synd om mig eller för att hon gillade min text?
Och så vidare till månen och tillbaks. Så där satt jag till slut och vred och vände på mig som en mask på algoritmernas krok.
På den här bloggen gillar ingen nåt och kommenteras nästan aldrig så jag slipper snärjas in i det sociala nätet men kan ändå lägga ut ett foto och funderingar när andan faller på.
Och framförallt slipper jag distraheras av de horder av "spirituella" Memes jag kom på mig själv med att prenumera på :-). Nu läser jag Bhagavad Gita i sin helhet istället och den är fantastisk!
Fantastisk är även min nya kamera som jag fick på min födelsedag av min generösa familj.
Så nu kan jag se the Whole of the Moon.

När vi går förbi en bondgård vid älven visar det sig att det är bönderna som bor här som anlagt Vitingeleden. Vi berättar att vi är från kusten och några gånger varje år åker upp till skogarna och vandrar längs Kynneälv. Och att vi är så tacksamma för att de skapat Vitingeleden och bjuder in vandrare att gå över dessa paradisiska marker.
Bondeparet berättar att de en gång varje sommar tar ledigt några dagar och tar husbilen till... Ramsvik... Där jag bor. Eller som jag iallafall ser från mitt fönster.
Panta Rei.