Genom blommande strandpiltar mot de formlösa land där det käraste vi kände skall bli glömt.

"Här ska det egentligen inte vara någon människa. Bilden blir vackrare då."
I detta antropocentriska tidevarv då naturen oftast används som en fond för ett personansikte i närbild, så är det befriande med mammas perspektiv på naturen. Den är vacker i egenskap av sig själv. Inte för att JAG är här. Alla dessa fejs approprierande på naturens skönhet.
Och ja, vad tillför människan landskapsbilden? Tittar man närmare på klipporna i denna delen av Ramsvikslander så ser man att de är gropiga av bomber och granater. Sönderskjutna av svenska värnpliktiga då I17 hade Grosshamn som övningsområde förut. Skären på utsidan, gropiga som om de har celluliter. Jag vill inte tänka på hur mycket bly från kulorna som ligger här ute och på botten.
Kanske därför triften blommar så vansinnigt mycket just här. Strandpiltarna som kustremsans egna strandstädare då de har en förmåga att ta upp bly.
Så kanske mamma har fel. Att människan visst tillför jorden något. Och strandpilten hade inte blommat lika vackert här om det inte vore för att människan pepprat markerna fulla med bly först.

"Vad gjorde ni för dab när ni var barn?"
"Vi gjorde inte dab. Men vi klättrade i träd! Det gör väl alla barn!"
"Inte alla barn."
Nej, inte alla barn. Men detta barn är en dab:are på att klättra.