Linjen är redan dragen, Lisa Lill, skogarna längtar efter dig

The Open road var enligt Spotify min mest spelade låt förra året. Såhär ser den låten ut för mig.

Winter is coming.
Utom och inom.
Vi går hela dagen längs ett dånande Kynneälv som forsar fram genom skogen med en drakes kraft. I den nyfallna snön ser vi spåren av de som gått på leden det senaste. Räv, rådjur, älg, mus, fågel. Inga människor.
När det mörknat säger jag något med fel tonfall och han stegar iväg med hunden och lämnar mig ensam på en väg utan gatljus och hus. Det är tio minusgrader och solen har gått ner.
När hans silhuett lösts upp i mörkret och han är borta känner jag mig övergiven och tänker på vargar. Någon halvminut- innan jag Carpe Noche och njuter av att ha ben och ynnesten att få gå ensam på ett fjäll under den tända stjärnhimlen.
Och har jag riktig tur kanske jag kan få se en av vargarna som bebor reviret häruppe.
Livet blev inte som jag tänkt mig.
Men I've got life.
Cancerkortet funkar inte på honom men det funkar på mig.
Jag kunde lika gärna varit död och jag vet det. Hädanefter är allt som händer en bonus.
Det är fantastiskt att ha ett liv. Att kunna uttrycka känslor. Att ha olika tonfall.
Jag har läst om en förlamad pojke som inte kan prata annat än genom en förinspelad röst som styrs genom hans ögonrörelser. Och hur frustrerande det är för honom att vara arg och inte kunna ge uttryck för det, att alltid ha exakt samma tonfall hela tiden.
Jag tänker inte bli som en förinspelad neutral röst för att inte riskera påverka någons emotionella cirklar.
Jag är här för att påverka andra människors emotionella cirklar. 
Jag har ben, jag har en egen röst.
Och att dessutom få vandra med de benen under stjärnorna över ett tyst fjäll i vinternatten.
Jättebonus.

Kung Bore har pyntat sin skog.
Nyfallen snö i Kynnefjäll.