Kapten Satan lägger till i den lilla hamnen samtidigt som de första stjärnorna tänds. På bryggan står min allrakäraste vän och väntar på mig.
Jag är hemma.

Årets sista dag drunknar i havet när Kapten Satan kör mig ut till den lilla ön mitt havet där det blivit tradition att jag firar nyår.
2019 har varit ett av de värsta och samtidigt bästa åren i mitt liv.
Alla mina demoner har dragits fram i ljuset och jag har erkänt dem en efter en. Jag har kommit fram till att demoner inte är annorlunda än en annan. De vill bli sedda och bekräftade som vemsomhelst. Genom att erkänna dem förlorar de sin makt över en. De slutar jaga en för de har ju fått den uppmärksamhet de begärt. Och antingen står de lojala kvar som dina mäktigaste bundsförvanter eller så lämnar de en för någon annan ännu oprövad själ att ansätta.
Man måste hursomhelst göra upp med dem om man ska få ro. För det är ingen idé att gömma sig;
"Den som gömmer sig blir alltid hittad" som sjuttonåriga Lovisa Nordin Pedersen resonerade den där julidagen på Utöya. Det hade hon sett i skräckfilmer och istället för att gömma sig hoppade hon i vattnet och simmade för livet över Tyrifjorden. Anders Breivik sköt efter henne i vattnet men hon överlevde.
Så detta tog jag fasta på 2019: Mina egna demoner, mina egna rädslor ska jag möta. Men andras, om någon försöker skjuta över sin egen obearbetade smärta, eller föralldel, sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar, på mig, då lämnar jag den situationen. Hellre fly än fäkta i ett krig som inte är mitt.
Och apropå att få ro: Ett av mina finaste minnen från 2019 är när Tommy Crona berättade om när han rodde sin allra första segeleka från Göteborg till Stora Höga. Jag var ju inte ens med om det, det var ju långt innan Tommy träffade sin Christina och fick Malin som började på Humanistlinjen på Agnebergs gymnasium för att hon ville rädda världen och jag för att jag ville slippa matte och våra vägar möttes och...
Nej jag var inte med, ändå är det ett av mina finaste minnen som jag ofta tänkt på under året: Det där försommardygnet när den unge Tommy ror en helt bligg sommardag och sommarnatt med sin styvfar på ett spegelblankt hav från Göteborg till Stora Höga -och att det han minns är, inte blåsor i händerna, inte hunger, inte värk, utan bara hur roligt det var!
Kanske kommer sig ordet att få ro från att ro, bokstavligen, på grund av de själsstillande effekter denna tålamodsprövande syssla har.
Och senare denna kväll visar det sig att en av deltagarna runt vårt nyårsmiddagsbord i somras sydde ett kapell till just Tommy Cronas segelbåt, för Tommy seglar än.
Men att jag strax ska äta middag med Tommy Cronas segelmakare vet jag inte nu när jag står här ute på däcket och ser 2019 års sista ljus försvinna bakom horisonten.

"Spela spelet. Var inte huvudpersonen. Sök konfrontationen. Men sök inte någon fördel. Undvik baktankarna. Förtig ingenting. Var mjuk och stark. Ge dig in i leken och förakta segern. Iaktta inte, kontrollera inte, utan håll sinnesnärvaron beredd på alla tecken. Bli berörd. Visa dina ögon, locka de andra ut på djupet, se till att det finns rymd och betrakta alla i den bild de skapat av sig själva. Fatta bara beslut i entusiasm. Du får misslyckas. Ha framför allt tid och ta omvägar. 
Se till att lyssna till träd och vatten. Stig in där du har lust och unna dig solen. Glöm bort de anhöriga, öka de okändas tillförsikt, böj dig ner efter bisaker, ge dig av ut i det folktomma, strunta i ödesdramat, skratta ut konflikten. Rör dig i dina egna färger, tills du har rätt och lövens sus är ljuvt. Gå över byarna.

Det är bara jag här, en avkomling från en annan by. Men ni kan vara säkra på en sak: ur mig talar den nya tidsålderns anda, och den säger er nu följande. Ja, faran existerar, och det är bara därför jag kan tala som jag gör: under motstånd. 

Så lyssna nu till min dramatiska dikt. – Visst är det rätt att inte längre drömma för sig själv, men väck inte varandra med hundskall. 

Ingen av er är den skyldige, och just i era utbrott av förtvivlan har ni kanske lagt märke till att ni inte är förtvivlade. Om ni vore förtvivlade, skulle ni redan vara döda. 

Låtsas alltså inte i otid att ni är ensamma människor. Det stämmer visserligen att det i er historia inte finns någon enda varaktig tröst. Men släpp ert grubbel om varat eller icke-varat: varat är och kommer att fullföljas i tanken, och icke-varat kan inte tänkas. 

Förstå att ni är lika – förstå att ni liknar varandra. Det är bara jag som säger detta. Men jag är inte bara jag. Jag-jag kan vara det lättaste och ömsintaste under himlen, och samtidigt det allomfattande – det avväpnande. 'Jag!' är den enda hjälten – och ni ska vara de avväpnande. 

Ja, jaget är det enda mänskliga naturväsen som upprätthåller människan! 

Kriget är långt borta härifrån. Våra härskaror står inte grå i grått på grå betongvägar, utan gula i gult på gula blombottnar. Det är möjligt att buga sig inför blomman. Det går att tala med fågeln på sin kvist. Så sörj i den med konstgjorda färger färdigproducerade världen för naturens återupplivande färger. 

Det bergsblå  finns – pistolhölstrets brunhet finns inte; och den eller det man känner till från tv känner man inte till. 

Våra skuldror håller himlen uppe, och linjen mellan jorden och himlen går bara genom oss. 

Gå långsamt och bli på det sättet själva till den form utan vilken inget fjärran kan ta gestalt. 

Naturen är det enda varaktiga löftet. Visserligen kan den varken vara tillflyktsort eller utväg. Men den utgör måttet: som dock måste avläsas varje dag. 

Molnen som drar förbi gör er långsammare även när de jagar vidare. Vem säger att misslyckandet är nödvändigt? Har ni inte ert krig bakom er? Förstärk därför den fredliga samtiden och visa lugnet hos de överlevande. 

Det som långt bortifrån såg ut som dödens hotande skalle visar sig när man kommer närmare vara en barnlek. Skaka luft i den årtusendegamla bädden. Strunta i de barnfrämmande tvivlarna. 

Vänta inte på ett nytt krig: fredligast är de som står i kontakt med naturen. 

Erbjud inte era efterkommande djävulsprofilen. Styrkans hus, det är den andres ansikte. 

Här, nu, firas tacksamhetens fest. Så låt det inte sägas om er att ni inte har använt freden till verksamhet: ert arbete ska ha en verkan – lämna något vidare. 

Men bara de som älskar lämnar något vidare: älska en sak – det räcker till allt. 

När jag älskar dig vaknar jag upp och möter mig själv. 

Även om de flesta inte kan lyftas högre, så ska ni vara de som kan lyftas högre. Rikta blicken bort från de djurlika tvåfotingarna. Existera verkligen. 

Följ karavanmusiken. Gå ända tills flyktlinjerna visar sig i virrvarret; så långsamt att världen på nytt tillhör er, så långsamt att det står klart på vilket sätt den inte tillhör er. Ja, håll er för alltid borta från den makt som uppträder som makt. 

Klaga inte över att ni är ensamma – var ännu mer ensamma. 

Förmedla suset. Berätta om horisonten, så att det sköna inte alltid visar sig vara ingenting. Berätta om livsbilderna för varandra. Det som var bra ska finnas. 

Bli långsammare – och uppfinn: förvandla era oförklarliga suckar till mäktiga sånger. 

Vår konst måste ha människans skrik mot himlen som mål! 

Låt er inte övertalas att avstå från skönheten – den skönhet som skapats av oss människor är djupt gripande. 

Försök lösa gåtorna som samtidigt förtydligar den särskilda gåtan. 

Lägg märke till en sak: så fort ni får en stickande blick från ett barn som kommer emot er, så är det ni som är orsaken. 

Det kommer att vara ert öde att anta många förklädnader, och mången upprymd mystifikation är att föredra framför alla slags offentliga sanningar. 

Spela med i vardagens upptåg. Det tillhör spelet att förlora sig. (Och ändå: stolt går bara den omaskerade!) Gå ut i okända världsdelar och låt de illusionslösa flina: illusionen skapar kraften till visioner. Ja, förmedla, uppfyllda av längtan till formen, en hel värld – hånskrattet det utlöser har inget medvetande, det är de själsliga kadavrens dödsrosslingar. 

De döda är ert kompletterande ljus. Bry er inte om att ni är oförmögna att tala till dem: en stavelse räcker. 

Men tänk ännu mer på våra ofödda. Avla fredsbarnet! Rädda era hjältar! De ska bestämma: krig, lämna oss i fred. Ni människor härifrån: det är ni som är ansvariga. Låt inte inbilla er att ni är de ofruktbara vid världens slut. Vi är lika nära ursprunget alltid. 

Kanske finns det inga platser i en vildmark längre. Men det vilda, alltid nya, är fortfarande: tiden. Klockornas tickande har ingen mening. Tiden är vibrerandet som även hjälper oss genom detta förbannade århundrade. Tid, nu har jag dig! Nu är den heliga dagen. När ni helgar arbetet kan ni känna det. 

Det finns kanske ingen förnuftig tro, men den förnuftiga tron på gudalik rysning existerar. 

Se undret och glöm det. Skapa den stora meningen. 

Glädjen är den enda rättmätiga makten. Först när ni gläds är allt i sin ordning. – Det kvarstår ändå att det i vår gemensamma historia inte finns någon varaktig tröst. Vem avgör? 

De makthavande barnamördarna kommer undan ostraffat. 

Lugn råder bara då och då: de porlande brunnarna byggs om till barrikader. 

Hoppet är det falska vingslaget. Glädjeförstörarna är överallt. När vi går under glädjens sol sväljer vi bitterheten långt ner i vårt innersta. 

Kära människor här från trakten: skriken av fasa kommer att fortsätta i evighet. 

Er bön om nåd väcker bara tecknen från Intet. Så res er upp och betrakta mannen i svart kostym och vit skjorta. Se kvinnan som står på en balkong i solen på andra sidan floden. 

Bevisa med era medel vårt mänskliga trots! Varje ändå så flyktig kyss är en välsignelse. Och gå nu tillbaka var och en till sin plats. Demonisera rummet, genom upprepning. 

Formen är lagen, och den upprättar er. Den eviga freden är möjlig. Hör karavanmusiken. Var undersökande-vetande, riktade mot himlen. Håll er till denna dramatiska dikt. Gå alltid till mötes. Gå över byarna.”

- Peter Handke

Ge tillbaks det du tagit
Tunga stenar, de sjunker till botten
För jag känner knappt igen dig
Vad var det vi lova' min vän?
Ge tillbaks det du tagit
Tunga stenar de sjunker till botten

I den kroppen som du fick
Som du fick från mor och far
I den kroppen som du fått
Som du på nåder får ha kvar
Låt aldrig det du inte valt
Nånsin' stanna, nånsin' stanna kvar
För det kan bli ditt, det kan bli ditt
En dag

Ge tillbaks det du tagit med Laleh -min mest spelade låt detta året enligt Spotify. 
Sammanfattningen av mitt 2019. Ett år bestående av inre sopsortering. Jag ger tillbaks det som inte är mitt och tar itu med det som är mitt. Jag har gått på själens hundvakt. Det är ensamt, mörkt och skitigt. 
Men det är lättare att andas. 

På tåget hem från Stockholm sitter jag bredvid en deppig läkarstudent som kämpar på med studierna, Tinder, promenaderna, och träningen utan att bli ett dugg lyckligare.
Efter helgens peptalk från vännerna om hur och var hon ska träffa någon är hon extra tyngd. 
Peptalk har ju ofta den effekten. Bekräftelse från omgivningen att situationen man befinner sig i inte är ok i den framgångssaga som vi målar upp att livet ska vara. Fast livet är så mycket mer ... än att tindra.  
"Men du kanske ska vara ensam då. Du kanske bara ska tillåta dig vara trött. Inte gå på en till dejt och försöka vara en framåt och positiv person när du inte är det. Just nu" säger jag. "Man har olika perioder i livet och vissa är mörka och tunga, och det kan väl bara få vara så då."
Jag håller en liten Yangkritisk föreläsning om vår samtid som blivit en ytans solskensdiktatur då allt ska vara Uppåt&Framåt och Mycket ska ha Mer. Och att det inte är hållbart. Vi dränerar oss själva och planeten på energi med allt vårt jagande.
"Det var bra att jag fick prata med dig...", säger läkarstudenten innan hon och hennes stora väska med det tunga bagaget rullar iväg ut i Göteborgskvällen. Och jag tänker hon är obeskrivligt cool som rakt ut vågar säga att hon känner sig ensam och olycklig. Guts. 
Jag slår på Ipoden och Tjuvjakt sjunger:

Var inte meningen av mig att vara ovärd, har inte hittat hem än men är på god väg. Och när jag gör det så hoppas jag att du stod där, jag menar står där och då vet jag vad cool är och sätter inte tårarna i halsen. No! För jag lovar,  jag lovar jag satt tårarna i halsen.

Tjuvjakts textrad får mig att tänka på Heidenstams rader i Åkallan och Löfte. Att när man får kontakt med hela sitt väsen, när man accepterar alla sina sidor. Då. Det är då miraklen sker (som inte är några mirakel utan bara frisläppt energi pga att man släppt sitt motstånd mot det som är):  

Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.