Det är nu det stora vemodet rullar ut

Och så var det ljus

Vigg=Snygg!
Tåkern, Östergötland. Såg även brun kärrhök, två havsörnar och några andra oidentifierade rovfåglar. Tusen kanadagäss och ca en miljon skrattmåsar. Jo, jag gillar djur och natur, men Tåkern var liksom för mycket. Hitchcocks Fåglarna liksom.

En del gravar lyckas med konsttycket att poängtera livet. Verner von Heidenstams grav på Övralid är en av dem.
I en av hans sista dikter skriver han:

Mig förunnades det ofattbara att som människa få leva några år på jorden. Gläd dig du som än ser solen.

Jag gör mitt bästa.

Och på platsen där de tallar som hann huggas ner innan sandtaget fick lägga ner, blev det en lagom fyrkant för en fotbollsplan. "Inget ont som inte har något gott med sig" konstaterar mamma.
Här träffas ättlingar till Elmy Åstrand fortfarande varje söndag och spelar fotboll. Huset i bakgrunden är resterna av sandtaget. Och i slänten bakom (som inte syns på bilden) blev det en kälkbacke där vi åkte med morfars vedkälke på vintrarna.

Och jag vet ingen vackrare strand eller renare sand än Lilla hals-stranden/sanden. Och det var ju just därför, för den var så fin, de skulle ta sanden och göra glas av. Men nu sparades detta lilla stycke Paradis från skövling, och jag fick leka här varje sommarlov.
Och jag vet egentligen inte så mycket om min mormor mer än att hon var frälst, vad nu det innebar, och att alla hade så stor respekt för denna lilla kvinna, även pappa, trots att hon var kristen och kristna enligt honom i regel är den värsta sortens pack och hycklare. Men mormor och morfar var visst undantaget som bekräftade den regeln.
Hon gillade naturen och hon gillade att bada. Hon sa att man ska inte lämna något (materiellt) efter sig när man dör för då blir det bara bråk.

Den här tallskogen har min mormor räddat. När hon insåg att Lemundabolagen tänkte hugga ner varenda träd för att komma åt all sand ringde hon Naturvårdsverket och Länsstyrelsen och de tyckte också att det var något alldeles särskilt med Lilla Hals tallar. Sandtaget fick läggas ner och tallskogen vid Vätterns vackraste strand fick vara kvar.
"DET TRODDE JAG INTE OM FRU ÅSTRAND!!!" skrek Lemundabolagets chef Abenius, vit av ilska i ansiktet, berättar mamma som var hemma då han stormade in "Han var så vansinnig, jag tänkte han skulle hoppa på henne".
Nej det trodde han kanske inte, då både Fru Åstrands man och två av hennes söner arbetade i sandtaget samt hyrde huset av just Lemundabolaget. Och då familjen Åstrand hade åtta munnar som skulle mättas så kanske han inte skulle tro att Fru Åstrand skulle sabotera för sin uppdragsgivare. Men herr Abenius visste ju inte att Elmy Åstrand hade namnet Stål som flicknamn. Och inte heller att han inte var hennes uppdragsgivare.
Nu har Elmy en tall inristad på sin gravsten. Elmy Åstrand, hon som räddade tallarna i Lilla hals.

En särdeles svart dag i mig. Tillvaron räknade ut att här hjälper det förmodligen inte med en Bubo Bubo eller havsörn utan kastade ut en Mandarinand framför mig på en brygga. Den ska inte ens vara här. Men nu är den här. Absurt färgglad.
"Den ser ut som något ett barn målat" säger ornitologen bredvid mig (jag utgår från att alla med stora teleobjektiv är ornitologer, såvida det inte är på Rivierian för då kan de även vara papparazzis med, men nu är jag ju inte på Rivierian utan vid Motala ström så då måste han vara fågelskådare) som berättar för mig att detta stycke fjädrar och färg framför oss är en mandarinand från Asien.
Om jag blev gladare? Ja inte blev jag ledsnare iallafall.

the scilling fields av ryska blåstjärnor och vitsippor. 
Övralids hagar, Östergötland

Ännu en dag går till ända och nytt vernissage av himmelskonstnären. Kullen på bilden är berget Sote bonde där jag satt igår. Till höger längst ut på horisonten, Väderöarna. Med kikare kan jag nog se när de hissar flaggan på Lotsutkiken.
Jag försöker städa men kan inte slita mig från solnedgången. Det verkar inte bättre än att jag utvecklat en slags visuell bulimi. Men jag är så trött på ord. Så hungrig på jord och himmel. Ja jag skriver ju lite här men det betyder ingenting. Allt är ju redan perfekt. Om vi inte försöker styra upp, övertyga, påverka, övervinna. Det kanske är eskapism men det kan också vara verklighet.

Sötaste molnet! Babydrake, är det en storm på tillväxt månne?

Highwy on häll. Habys klippor gör att jag tappar min örnkoll. Jag tittar ner och för varje steg bara mer och mer mönster.

Den här lilla tuffingen, vad det nu är för en, jagar stor kråka. Styrka och tyngd skall av lätthet förgås.

Man betalar räkningar och när det är klart märker man att man glömt en och man ser att Svd har skickat dubbla räkningar fast man bara får en tidning och när man ringer deras kundtjänst så har de stängt pga kurs idag och man kan liksom inte vakna utan går runt i fleecebyxor och stora koftor och man tänker bittra tankar och blir ännu bittrare för man gör det istället för att ta sig ur sin mörka lägenhet men man orkar inte ens äta frukost och när man ser sig i spegeln är det som att stå öga mot öga med döden och så råkar man se något i ögonvrån genom balkongfönstret och KABOOM, världens äldsta (ännu seglande) skepp glider förbi precis utanför fönstret. Och man är jag och jag bor här och denna utsikt rör om i mitt dävna mentala stillestånd varje dag. Skickar in friska vindar och fartyg från fjärran länder.
Jakten Dyrafjeld byggdes 1889, läser jag på hennes hemsida. Hon har seglat till Spetsbergen, Tasmanien, England, Australien, Åland Nya Zealand, New York, Kanariöarna.
Det är det jag gillar med att bo vid havet, att det liksom binder samman mig med hela världen. Havet tar inte slut någonstans. Jag måste inte segla ut där och ge mig ut i hela världen men gillar att påminnas om att allt hör ihop. Det finns mer än min lilla (tanke)värld. Bara tune in to the bigger mind liksom.
Enligt Ais:en är Dyrafjeld på väg till Horten nu vilket jag inte begriper eftersom Horten inte ligger åt Kungshamnshållet men vad vet jag om nautic och navigering.
Nu ska jag göra frukost. 14.05.

Sen får jag se en bäver. I Sotekanalen. Lever inte de i sötvatten? Ja vad vet jag om djur och natur.
Jag och brovakten och två ornitologer står på bron och tittar på dagens mest otippade Ramsviksgäst.
Fast hen (nu säger lustigkurren att "såklart ska en bäver alltid tituleras med hon") var ingen överraskning för brovakten, förrförra året hade han sett bävern i kanalen många gånger.
Apropå lustigkurre, Castor är nära släkt med Kurre

Jag sitter högst upp på Sote bonde och spanar späckhuggare och havsörnar. Inget napp. Bara en fiskare som drar upp sina, vad han nu drar upp.
Jag sänker mina förväntningar. En säl borde jag kunna få se iallafall…
Bara blått.
När jag var i Dubrovnik och såg de kroatiska tanterna i sina färgglada baddräkter i zenisk fridfullhet, sitta på stränderna hela eftermiddagarna, kände jag att kroatisk tant är det enda jag vill bli. När jag ser den lilla båten på det stora havet tänker jag att bohusländsk gubbe vore inte så dumt att vara heller. La vita blu.
Ejdrar, måsar, trutar, kanadgäss, skrakar och ålekråkor. Och ett och annat fartyg långt borta vid horisonten. Inga späckhuggare, nada tumlare, zero örnar.
Men det är så groteskt vackert all himmel och hav att jag tänker jag vill bli mås i nästa liv. Kommer på att rå fisk, nej tack. Får bli katt. Hm, de äter också rå fisk. Skitsamma. Nu har jag ju detta livet, får ta itu med nästa sen när det är dags. Jag packar ihop mig, en kanna kaffe lättare, muttrandes: Men en säl bode jag ju kunnat få se.

Sen kommer "Giorgio från Italien" och skänker mig en körsbärskvist. Vårklichén är fullbordad. Om det inte vore så att han tillhör ett gatumusikantgäng skulle jag kunna tro att han drabbades av vårkänslor för just mig.

Körsbärsträden klär sig helt klart snyggast men människorna gör så gott de kan att vårblomma de med. Noterar att det är så mycket snyggare med färgglada kläder än svart och skickar ett sms till min mest svartklädda vän och delar min insikt "Vi får skärpa oss!".
Får svaret "Jag har på mig knallrosa collegetröja idag! Och har precis köpt ljusblått nagellack!"
Jaha, då får väl jag skärpa mig själv, och byta ut mina svarta och grå paltor mot allt lyckligare färger. Sorgeperioden är över.

Nu blommar det på Insta! Men även på Järntorget faktiskt. Ett par fotograferar sig själva en halvtimma. Ber en japansk turist fota dem. De fotar den japanska turisten. Jag fotar dem när de fotar varandra. Alla fotar. Det tar aldrig slut. Hanami är så meta.

Gå vilse är roligt. Vi skulle ta en promenad före lunch. Var borta fem timmar i trollskog och tuvstarrskärr i Mölnlycketrakter

Spegel, spegel på Gravsjön där, säg mig vilket det vackraste trädet i riket är.

Trollsländorna är tidiga i år.
Är på meditationshelg i ett hus där man även ägnar sig åt motorsågskurser. Dock inte samtidigt.

Jag ser havsörnar hela tiden nuförtiden. Den här utan att jag ens gick ut. Genom fönstret såg jag detta exemplar av Haliaeetus albicilla segla förbi ovanför Gullmarsfjorden. Undras varför jag ser så många havsörnar nu? Förmodligen för att jag tittar efter dem. Nåt har jag väl lyckats förändra i mitt synsätt ändå då. Och jag belönas med wowkänslan åsynen av Nordeuropas största rovfågel ger.
För att citera Jeane "Människor borde vända blicken uppåt oftare"

Det vackraste i staden är träden och nu börjar tiden för den allra vackraste rosa explosionen man kan tänka sig. Körsbärsträden på Järntorget har börjat blomma!
Oskar öppnar dörren till bilen och säger åt sin pappa att börja köra så han "kan hoppa in in action!". Hans tråkiga pappa vägrar och vi åker till Järntorget och Oskar klättrar upp i ett körsbärsträd och sjunger Hang down your Tom Dooley, hang down your head and cry. Poor boy you're bound to die.
Och f.ö är det Hanami i Botaniska trädgården lördag den 26 april.

Aprilväder. Ena dagen är hela himlen och hela marken blå och det känns som jag kan flyga. Andra dagen är det så grått att jag inte ens ser havet utanför fönstret som bara ligger 200 meter bort, och jag är så tung jag knappt orkar stå upp.
För det är ju av en anledning jag är glad över att leva, för jag har haft så många dagar, så länge, jag inte vetat om jag någonsin kommer tycka det är roligt att leva igen. Att det bästa jag har att hoppas på är en dag utan ångest, men livsglädje kommer jag kanske aldrig mer få känna. Innan jag blev utbränd var jag fullt och fast övertygad om att allt vänder till slut. Gott som ont. Växlingarna är inbyggt i själva livet. Det är bara att hålla ut och ha tålamod. Men när det gått fem år utan en strimma av äkta ljus inom mig började jag tvivla. Det kanske aldrig vänder? Jag var inte längre så säker på att efter regn kommer solsken. Det verkade snarare som att efter regn kommer ännu mer regn, efter mer regn kommer hagel, efter hagel kommer snö, och efter snö kommer is.
Sen sitter man där fastfrusen i isen som en mammut och ser inte ljuset förrän permafrosten släpper och en mammutbetsjägare gräver upp ens ben ur leran och de säljs och man blir gaffelhandtag, dominobricka eller pianotangent. Ja, åt det hållet gick tankarna om min framtid. Och det var inte så att det var negativa tankar jag intalade mig tills det blev så, utan de kom efter ett tag, mer som ett konstaterande av min faktiska realitet än ondtyckliga åsikter framlagda av demonministeriet. Jag hade tänkt positivt de första åren av utbrändhet, att detta kommer föra något gott med sig och snart vänder det och mitt liv fortsätter, en erfarenhet rikare. Blaha, Blaha. Men trots år av medicin, terapi, vila och Eckhart Tolle vände det inte. Varje försök till aktivitet gjorde mitt tillstånd bara värre. Så ja, efter några år var det inte en orimlig tanke att tro jag kanske var undantaget som bekräftar livsregeln om att allt rör på sig. Men jag fortsatte leva ändå för den som lever får se och jag såg. Till slut. Jag såg att de soliga aprildagarna kommer igen och jag får vara med, inte bara stå utanför och gömma mig för ett ljus som bara sticker som knivar i ögonen och sörja känslan av liv som en gång bubblade inuti mig, men inte gör det mer. Bara fräter. Men jag hade faktiskt rätt från början. Livet vände åter inuti mig. Ibland är fötterna och hjärtat lätt igen.
För en enda aprildag i bokskogen som det verkligen sjunger i själen, är alla år kedjad i mentalt bly och taggtrådstankar värt att leva igenom.

Och hade jag blivit pianotangent hade det varit värt med. Att bli spelad på av musikers händer och skapa musik vore definitivt värt att dö för.

I bokskogen, Anneröd, blommar blåsipporna

Jag och skogshuggarens bästa vän, Lavskrikan, käkar våfflor vid Lindalens fäbod i Tandådalen

Snöskoterkillarna i Hundfjället hävdar bestämt att björnarna inte vaknat än. Kanske har de rätt. Kanske är det Yetis spår, stora som en tallrik, jag såg bredvid skidspåret.

Alf sköter elden på Tegelstrands påskbrasa. När kvällshimlen mörknat stiger fullmånen upp bakom bergen. För bara några år sedan klarade jag inte av att gå fram till elden. Jag stod och tittade på brasan på avstånd. Jag ville inte svara på frågan hur det är nu eller vad jag gör nuförtiden. Det vill jag inte nu heller, men jag vågar gå fram till elden. Don't mention the war, svarar jag när barndomssommargästerna identifierat mig och så får de prata om sina liv istället. Och det är helt okej stå här tillsammans med människorna igen. Vi stannar i timmar. Elden värmer. Stjärnorna tänds över havet. Livet är fantastiskt. Trots allt. Hädanefter ska jag älska varje andetag. Även de som svider i halsen. För jag lever och kan andas. Jag var inte så säker på om jag levde förut eller om jag var ett spöke. Men jag är Lisa, syster till Daniel, Ragge och Johan. Hon som cyklade i för stora skor och hade jeansbikini. Skorna (som förmodligen var någon av mina äldre bröders) har jag vuxit i och jeansbikinin har jag faktiskt kvar.

Havsörnen kretsar ovanför Kalvön, Koljöfjorden, Orust

Efter två dagar inomhus försvunnen i min egen värld öppnar jag dörren och går ut och allt är helt förändrat. Jag har skepparkavaj istället för parkas och fryser inte, J hoppar i havet, i de grunda vikarna står öringsfiskarna, en man tilltalar mig på bussen (han säger att han köpt en bomb och ska spränga Hunnebo, men ändå, ingen har pratat med mig på bussen sen i somras), folk cyklar från Solliden med påskiljor i cykelkorgarna, trädgårdarna är blå av scilla, joggarna springer med lätta steg. Stenbyn är full av konst och tårtor.
Här som varit mer granit än himmel i fem månaders tid, har allt vänt sig upp&ner och ut&in, och nu är det mer himmel än granit. Holy shit. Jag blir lika omtumlad varje v/år när ljuset kommer tillbaka, utom och inom oss.

En fantastisk dag att vara inne på.  View från mitt vardagsrum.