Denna vinter har jag haft ett foto föreställandes mig, med kaffekopp och bara fötter i solen vid Kynneälv, fastnålad på väggen. För att påminnas om att jag var glad då, den där vårdagen i solen med min mest älskade människa och hundarna. För att ha något att hålla fast vid. Något att se fram mot. Att jag kan bli glad igen. Att det kommer en ny vår i solen och kaffe som smakar gott.
Så stack han med orden man blir ensam om man är elak, så jag fick ta ner det där fotot och hade inte längre någon målbild för varför jag skulle leva vidare, om vi nu inte kommer att åka till Kynnefjäll igen.
Jag hade bara mitt illamående, ringningar i öronen, ben som knappt bar mig, och en oerhörd trötthet på den här vandringen i kvicksand som kallas livet. Carpe diem har aldrig känts så hånfullt som under och efter en cellgifts och strålbehandling. Nej, man vill inte fånga den här dagen med den här smärtan. Man vill kasta den långt bort, men det går inte. Man sitter fast i den jävla kroppen som kommit att bli en vodoodocka Gud sticker nålar i.
Såhär kändes det. Fast Sam hade dragit.
Jag sörjde ingenting längre. Jag hoppades inget. Jag längtade inte efter något. Jag väntade bara på att äntligen få dö eller leva igen.

Men något större än mig själv hämtade mig tillbaka till livet. Livet självt antar jag. Det är inte så att någon måste sätta fart så det blir sommar. Panta Rei. Allt rör sig. Sommaren är oundviklig. Det gick hål på mörkret, nu är jag här och svalorna har kommit till Kynnefjäll.