Det värsta med att ha det såhär bra är att jag blir rädd för att cancern inte ska vara försvunnen (och rädd får man inte vara för då drar man till sig det man fruktar har jag blivit upplyst om i de hotfulla tänkpositivtböcker jag tillhandahållits av min omgivning efter min diagnos). 

Förra sommaren när cellförändringarna hittades var jag inte ett dugg rädd för att dö. Tänkte det är väl dags och goodbye överflödigt liv och evigt utanförskap. 

Jag var rädd för att behandlingarna och dödsprocessen skulle vara fysiskt smärtsamma, men inte för att. 

Själva livet som helhet är alltid meningsfullt men mitt personliga, lilla liv kunde jag inte se hur det bidrog till det stora hela.

Nu när jag får kontakt med människor igen och inte känner mig överflödig längre förstår jag den där rädslan alla andra ger uttryck för när de hör ordet cancer. Jag fattade liksom inte vad som var the big deal med att jag kanske skulle dö snart. Varför det skulle vara det hemskaste som kunde hända? Det som var hemskt var ju oftast att leva. Utan syfte och utan att passa in någonstans som mig själv. Vad är det som får folk att tycka att sina personliga liv är så himla viktiga att döden betraktas som en katastrof? Jo, att höra samman. Hör man samman vill man inte försvinna från det sammanhanget.

Och nu står jag här tillsammans med andra människor och vill leva. 

Känslan av att vara en del av mänskligheten har dessvärre bieffekten att man gärna vill fortsätta vara det. När man är någon, har något, blir man också rädd för att förlora det man tror man är, tror man har. 

Det är fördelen med att vara deprimerad. Man är inte rädd för cancer. Men nu vet jag hur känslan det är inte dags än känns. Jag vill fortsätta åka längst ut på öarna, gå djupast in i skogarna, jag vill fortsätta träffa nya vänner, odla solrosor, jag vill fortsätta hacka tomater och hälla olivolja och citron över. Jag vill fortsätta göra allt sånt där man gör här på jorden. 

Nåja, när det är dags är det ju dags, oavsett vad en anser om saken och den som lever får se. 

Jag har hursomhelst haft En Stund på Jorden. Jag har varit nära. Jag har varit här.