Det sägs att han är egen och har dragit sig undan världen. Visst, men han är ju här. På jorden. Jorden, som vi andra datorskärmat bort oss från.
Ett litet lingonlöv som fått höstfärger. Två grenar som visar sig vara huggormar. Två prickar på himlen som visar sig vara en örn som jagas av en fiskgjuse. Sorken som kilar ner i diket. Den här mannen registrerar allt som en ordinär människa missar. Att det är just Kustbevakningens plan som flyger över oss går honom inte förbi.
Han är född med en registreringskänslighet som gör honom sjuk av att vistas i världen med detta överflöd av konstruerade intryck, men har däremot fullt fokus på allt som sker på jorden. Idag får en sådan människa diagnoser och i bästa fall sjukpension. Hade han levt i en annan tid hade han blivit utsedd till prickskytt, spejare eller spårare.
Varje gång jag träffar honom tar han ner mig på jorden och jag lär mig något nytt. Tjärpappen på stammarna längs älven är för att bävrarna inte ska fälla dem. Att det förmodligen var en kattuggla jag såg förra veckan. Han pekar ut slänten där backsvalorna har sina bon och förklarar skillnaden på ladusvalor och tornseglare. Han berättar hur årsringar i träd uppstår. Att de två älgtjurarna i havreåkern förmodligen har vuxit upp tillsammans eftersom de är vänner. Att ungtjurar är snälla (och går rakt genom tjurhagen med hunden) och fega. Att myggor dras till kolmonoxid men skyr rök.
Med vilken annan vän som helst jag hade vandrat med här hade vi babblat på om saker uppe i våra huvuden och inte det som är på marken och i luften runtomkring oss.
Och ingen av oss hade sett att det blommar även på botten av älven,