Johan, Lukas och stormen Ciara. 
En annan besökare på Habys klippor närmar sig oss. Jag stelnar till å Johans vägnar och nickar kort mot mannen med de stora kameraobjektiven för att inte uppmuntra honom att börja prata med oss. Men Johan stannar kvar. Han tittar inte ner i marken, går inte undan, låtsas inte som att han inte ser honom. Han pratar med den främmande mannen och ser honom i ögonen. Väder och vind. Han är som en vanlig människa, inte som ett skyggt djur. 
Johan har övervunnit sin sociala fobi. 
Sedan åker vi till min bästa vän som jag ledsagar från hennes hem till ett vårdhem. Hon klarar inte längre av att bo själv. Hon som varit så orubbligt förankrad i sig själv löses nu upp bit för bit.
På en och samma dag får jag se den allra djupaste låsning lösas upp, och den vänfastaste klippan i mitt liv erodera. 
Förändring är inte bara möjlig. Den är ett faktum. Panta Rei