Jag sitter högst upp på Sote bonde och spanar späckhuggare och havsörnar. Inget napp. Bara en fiskare som drar upp sina, vad han nu drar upp.
Jag sänker mina förväntningar. En säl borde jag kunna få se iallafall…
Bara blått.
När jag var i Dubrovnik och såg de kroatiska tanterna i sina färgglada baddräkter i zenisk fridfullhet, sitta på stränderna hela eftermiddagarna, kände jag att kroatisk tant är det enda jag vill bli. När jag ser den lilla båten på det stora havet tänker jag att bohusländsk gubbe vore inte så dumt att vara heller. La vita blu.
Ejdrar, måsar, trutar, kanadgäss, skrakar och ålekråkor. Och ett och annat fartyg långt borta vid horisonten. Inga späckhuggare, nada tumlare, zero örnar.
Men det är så groteskt vackert all himmel och hav att jag tänker jag vill bli mås i nästa liv. Kommer på att rå fisk, nej tack. Får bli katt. Hm, de äter också rå fisk. Skitsamma. Nu har jag ju detta livet, får ta itu med nästa sen när det är dags. Jag packar ihop mig, en kanna kaffe lättare, muttrandes: Men en säl bode jag ju kunnat få se.