"Då känner jag Guds närvaro. Vid det Stora Blå. Enda gången."
När jag står vid kanten av det Stora Blå, tänker jag alltid på min väns ord om hur det är att sitta längst ut på en klippa på en ö en såndär sommardag.
Kanske är den där känslan av Gud, sin egen närvaro (i tillvaron) man upplever.
För för en gångs skull vill man inte vara någonannanstans än Här och Nu.
Att vara på Bohusläns klippor en sommardag, det finns inget som utklassar det. Inget. Klippdagarna är existensens lungor. Här andas man in Liv och andas ut allt jävla trams man envisas med att trassla in sig i resten av året.
Det är inte många dagar jag kommer hit men nu är jag här, på Vedholmens yttersta klippor.