2019. Vilket år. Amazonas skogar brinner. Afrikas, Australiens, Mexicos, Kaliforniens, Bolivias...
På gatorna i Santiago, Hong Kong, Irak, ja även Stockholm, går människor ut och protesterar mot de politiska systemen.
Skogar och hjärtan brinner över hela världen. Själv sitter jag i linne när de andra kurar frusna under stickade tröjor i dojon. Stekhet. Kokande av helig vrede i temperaturer jag aldrig tidigare uppbådat.
På Island har den första glaciären i Antropocens tidevarv förklarats död. Okjökull förlorade i somras suffixet "jökull", som betyder glaciär, och heter nu bara Ok. Den har tynat bort och slutat röra på sig. Resterna av Ok består nu bara av det som kallas död is.
Och rönnarna! Jag har aldrig sett så brinnande röda rönnar förut som detta år.
"Undras om de vet vad som väntar dem, om de är rädda..." säger fjortonåringen när vi står ute på gården under de stora träden.
"De ska ju bara fälla sina blad, sen kommer det en ny vår" säger jag.
"Jag menar klimatförändringarna. Om de vet om att de kommer att dö..."
Vad svarar man barnen? Vad svarar du?
Brinner ditt hjärta, eller är det död is som inte längre rör på sig? Kan du gråta? Kan du skratta? Kan du känna? Eller måste du kickstarta igång kroppen med nya klick, ännu en resa långt bort, fler saker, likes, mediciner, vin, whatever, för att känna att du lever?
Miljöförstörelsen är en yttre manifestation av vår inre ekologi. Skiftar vi vår inre ekologi kommer också världen att skifta.
Free your mind and your ass will follow.