Bläddrar i album hos Lena och hittar det här fotot som Måns tog en sensommardag när båten lämnar fasta land långt bakom mig. Jag ligger omgiven av öppet hav och läser 30-åriga kriget med Henrik Tikkanen ovanför en durk som ser ut som Universum.
Så jag. Jag ville bara längre och längre ut. Sjunka bakom horisonten. Försvinna ur radarn. In i prosan och poesin. Bort från pladdret, plikterna och pratet.

Jag vill se berg igen var Bilbo Baggers ord när han var intill Döden trött på det trevliga livet i Fylke med alla fester och släktingar.
Jagvillsebergigen hade jag som lösenord till alla mina konton runt Millenieskiftet.
Sen kraschade jag och tappade taget om allt jag hade.
Jobb, man, hus, vänner. Inget kunde jag hålla fast i. Och kanske jag, innerst inne, inte ville hålla fast heller.
Och jag fick se berg.
Gud vad berg jag fick se. Lösenordet öppnade sig för mig.
Även om de två senaste decennierna har varit en resa genom helvetets nio kretsar (läs: mitt eget sinne) kan jag såhär i efterhand konstatera att allt det jag djupast längtat efter har jag fått.
Bort ville jag och bort kom jag.