Ålderdom och ungdom så nära. En riktigt gammal människa blir som ett litet barn och en helt nyfödd människa ser ut som en skrynklig liten gubbe.
Lena har blivit lilla Lena igen och satt sig i båten som snart kastar loss och lägger ut mot det okända. Och vi sitter inte i samma båt längre.
Eller så gör vi det. Vi ska alla lämna världen så som vi vet den och kanske vi alla möts igen sen. Jag hoppas det. Att vi någonstans alltid är tillsammans. För ingen har varit en så bra vän som Lena. Hon har aldrig tyckt synd om mig, bara tyckt om mig. Aldrig försökt ändra på mig trots jag varit alldeles ur funktion. Aldrig pressat mig att prestera, varken i humör eller publikationer -men älskat allt jag skrivit. Även det mest patetiska. "Det här var det roligaste jag någonsin läst!!!".
Genom hennes blick förvandlades tragedin som jag just berättat till en komedi.
Hon fick mig (nästan) alltid att skratta.
Jag ringer henne och förklarar min långa frånvaro med att man nu ska leva socialt distanserat;
"Så jag lever precis som vanligt förutom att jag inte kan hälsa på dig och det är tråkigt."
"De tråkiga tankarna kan du begrava tycker jag" säger Lena. Och sätta en blåsippa uppå."