Varje vår när slånbären blommar tänker jag på Decca, den nedlagda radiostationen jag en gång bodde i med utsikt över en grusväg, kohage och slånbärsbuskar. Om vårkvällarna satt jag framför huset och såg ut över de vita slånbärsmolnen i hagen och insöp blomdoften.
De första vårarna efter att ha lämnat mitt hem, stack det som slånbärstaggar i hjärtat av saknad när jag såg slånbärsbuskar blomma.
Men det är ju ingen vits att gråta över förspillda slånbärsblommor. Panta Rei. Som körsbärsblommornas Hanami påminner slånbärssnårens korta blomning om tingens förgänglighet.
Och förresten finns det ju slånbärsbuskar inte bara vid den där grusvägen, utan längs hela kusten.
Så jag går ut och håller bohuslänsk Hanami på Ramsvik och tänker på Mono no aware. Det japanska uttrycket för medvetenhet om tingens förgänglighet.
Vemodet i att inget går att hålla kvar. Inga slånbärsblommor, inga hus, inga jobb, inga barn, ingen lycka.
Och heller ingen olycka.
Man kan inte ta med sig en sak dit man ska.
Denna man är särskilt ohållbar. Men ibland blommar han upp och våra hjärtas trajektorer korsas och vi talar om Livets mirakel och Dödens visshet. Och vad jag ska ta mig till när han lämnat mig för sista gången. För han vet att han är den av oss två som kommer att dö först.
Men vem vet. Om inget är permanent och allt flyter kanske inte heller Döden är evig. Och vi möts igen.
Den som lever får se.