"Det är inte något särskilt Mål utan själva Rörelsen som är det viktiga. Dansen med livet" säger min yogalärare.
Si Señor. Jag fattar. När ryggen utsatts för strålning i två månaders tid är inte maraton ett rimligt mål. Får jag ont när jag springer då ska jag släppa det målet och tagga ner. Det gjorde jag inte utan begick självmål och mitt porösa ryggslut havererade totalt vilket förlängde cancerkonvalescensen med ytterligare ett år. Mina ambitioner var ingen dans med livet, de var våld.
Det här är första våren sen 2016 jag kan röra på mig utan att må illa eller ha ont.
Förra året vid den här tiden kunde jag inte ens sitta i meditationsställning. Fick sitta på en stol som en pensionär.
Men nu så kan jag böja, vrida, lyfta, vandra igen. Jag kan till och med hoppa.
Gracias a la vida.
Slår mig att ordet graciös kommer från gracia, grace. Tacksamhet, nåd.
Firar Valborgsmässoafton och min nyvunna rörelsefrihet i vårskogen.
Tacksam över att ha lätta fötter igen.