"Spela spelet. Var inte huvudpersonen. Sök konfrontationen. Men sök inte någon fördel. Undvik baktankarna. Förtig ingenting. Var mjuk och stark. Ge dig in i leken och förakta segern. Iaktta inte, kontrollera inte, utan håll sinnesnärvaron beredd på alla tecken. Bli berörd. Visa dina ögon, locka de andra ut på djupet, se till att det finns rymd och betrakta alla i den bild de skapat av sig själva. Fatta bara beslut i entusiasm. Du får misslyckas. Ha framför allt tid och ta omvägar. 
Se till att lyssna till träd och vatten. Stig in där du har lust och unna dig solen. Glöm bort de anhöriga, öka de okändas tillförsikt, böj dig ner efter bisaker, ge dig av ut i det folktomma, strunta i ödesdramat, skratta ut konflikten. Rör dig i dina egna färger, tills du har rätt och lövens sus är ljuvt. Gå över byarna.

Det är bara jag här, en avkomling från en annan by. Men ni kan vara säkra på en sak: ur mig talar den nya tidsålderns anda, och den säger er nu följande. Ja, faran existerar, och det är bara därför jag kan tala som jag gör: under motstånd. 

Så lyssna nu till min dramatiska dikt. – Visst är det rätt att inte längre drömma för sig själv, men väck inte varandra med hundskall. 

Ingen av er är den skyldige, och just i era utbrott av förtvivlan har ni kanske lagt märke till att ni inte är förtvivlade. Om ni vore förtvivlade, skulle ni redan vara döda. 

Låtsas alltså inte i otid att ni är ensamma människor. Det stämmer visserligen att det i er historia inte finns någon enda varaktig tröst. Men släpp ert grubbel om varat eller icke-varat: varat är och kommer att fullföljas i tanken, och icke-varat kan inte tänkas. 

Förstå att ni är lika – förstå att ni liknar varandra. Det är bara jag som säger detta. Men jag är inte bara jag. Jag-jag kan vara det lättaste och ömsintaste under himlen, och samtidigt det allomfattande – det avväpnande. 'Jag!' är den enda hjälten – och ni ska vara de avväpnande. 

Ja, jaget är det enda mänskliga naturväsen som upprätthåller människan! 

Kriget är långt borta härifrån. Våra härskaror står inte grå i grått på grå betongvägar, utan gula i gult på gula blombottnar. Det är möjligt att buga sig inför blomman. Det går att tala med fågeln på sin kvist. Så sörj i den med konstgjorda färger färdigproducerade världen för naturens återupplivande färger. 

Det bergsblå  finns – pistolhölstrets brunhet finns inte; och den eller det man känner till från tv känner man inte till. 

Våra skuldror håller himlen uppe, och linjen mellan jorden och himlen går bara genom oss. 

Gå långsamt och bli på det sättet själva till den form utan vilken inget fjärran kan ta gestalt. 

Naturen är det enda varaktiga löftet. Visserligen kan den varken vara tillflyktsort eller utväg. Men den utgör måttet: som dock måste avläsas varje dag. 

Molnen som drar förbi gör er långsammare även när de jagar vidare. Vem säger att misslyckandet är nödvändigt? Har ni inte ert krig bakom er? Förstärk därför den fredliga samtiden och visa lugnet hos de överlevande. 

Det som långt bortifrån såg ut som dödens hotande skalle visar sig när man kommer närmare vara en barnlek. Skaka luft i den årtusendegamla bädden. Strunta i de barnfrämmande tvivlarna. 

Vänta inte på ett nytt krig: fredligast är de som står i kontakt med naturen. 

Erbjud inte era efterkommande djävulsprofilen. Styrkans hus, det är den andres ansikte. 

Här, nu, firas tacksamhetens fest. Så låt det inte sägas om er att ni inte har använt freden till verksamhet: ert arbete ska ha en verkan – lämna något vidare. 

Men bara de som älskar lämnar något vidare: älska en sak – det räcker till allt. 

När jag älskar dig vaknar jag upp och möter mig själv. 

Även om de flesta inte kan lyftas högre, så ska ni vara de som kan lyftas högre. Rikta blicken bort från de djurlika tvåfotingarna. Existera verkligen. 

Följ karavanmusiken. Gå ända tills flyktlinjerna visar sig i virrvarret; så långsamt att världen på nytt tillhör er, så långsamt att det står klart på vilket sätt den inte tillhör er. Ja, håll er för alltid borta från den makt som uppträder som makt. 

Klaga inte över att ni är ensamma – var ännu mer ensamma. 

Förmedla suset. Berätta om horisonten, så att det sköna inte alltid visar sig vara ingenting. Berätta om livsbilderna för varandra. Det som var bra ska finnas. 

Bli långsammare – och uppfinn: förvandla era oförklarliga suckar till mäktiga sånger. 

Vår konst måste ha människans skrik mot himlen som mål! 

Låt er inte övertalas att avstå från skönheten – den skönhet som skapats av oss människor är djupt gripande. 

Försök lösa gåtorna som samtidigt förtydligar den särskilda gåtan. 

Lägg märke till en sak: så fort ni får en stickande blick från ett barn som kommer emot er, så är det ni som är orsaken. 

Det kommer att vara ert öde att anta många förklädnader, och mången upprymd mystifikation är att föredra framför alla slags offentliga sanningar. 

Spela med i vardagens upptåg. Det tillhör spelet att förlora sig. (Och ändå: stolt går bara den omaskerade!) Gå ut i okända världsdelar och låt de illusionslösa flina: illusionen skapar kraften till visioner. Ja, förmedla, uppfyllda av längtan till formen, en hel värld – hånskrattet det utlöser har inget medvetande, det är de själsliga kadavrens dödsrosslingar. 

De döda är ert kompletterande ljus. Bry er inte om att ni är oförmögna att tala till dem: en stavelse räcker. 

Men tänk ännu mer på våra ofödda. Avla fredsbarnet! Rädda era hjältar! De ska bestämma: krig, lämna oss i fred. Ni människor härifrån: det är ni som är ansvariga. Låt inte inbilla er att ni är de ofruktbara vid världens slut. Vi är lika nära ursprunget alltid. 

Kanske finns det inga platser i en vildmark längre. Men det vilda, alltid nya, är fortfarande: tiden. Klockornas tickande har ingen mening. Tiden är vibrerandet som även hjälper oss genom detta förbannade århundrade. Tid, nu har jag dig! Nu är den heliga dagen. När ni helgar arbetet kan ni känna det. 

Det finns kanske ingen förnuftig tro, men den förnuftiga tron på gudalik rysning existerar. 

Se undret och glöm det. Skapa den stora meningen. 

Glädjen är den enda rättmätiga makten. Först när ni gläds är allt i sin ordning. – Det kvarstår ändå att det i vår gemensamma historia inte finns någon varaktig tröst. Vem avgör? 

De makthavande barnamördarna kommer undan ostraffat. 

Lugn råder bara då och då: de porlande brunnarna byggs om till barrikader. 

Hoppet är det falska vingslaget. Glädjeförstörarna är överallt. När vi går under glädjens sol sväljer vi bitterheten långt ner i vårt innersta. 

Kära människor här från trakten: skriken av fasa kommer att fortsätta i evighet. 

Er bön om nåd väcker bara tecknen från Intet. Så res er upp och betrakta mannen i svart kostym och vit skjorta. Se kvinnan som står på en balkong i solen på andra sidan floden. 

Bevisa med era medel vårt mänskliga trots! Varje ändå så flyktig kyss är en välsignelse. Och gå nu tillbaka var och en till sin plats. Demonisera rummet, genom upprepning. 

Formen är lagen, och den upprättar er. Den eviga freden är möjlig. Hör karavanmusiken. Var undersökande-vetande, riktade mot himlen. Håll er till denna dramatiska dikt. Gå alltid till mötes. Gå över byarna.”

- Peter Handke