På tåget hem från Stockholm sitter jag bredvid en deppig läkarstudent som kämpar på med studierna, Tinder, promenaderna, och träningen utan att bli ett dugg lyckligare.
Efter helgens peptalk från vännerna om hur och var hon ska träffa någon är hon extra tyngd. 
Peptalk har ju ofta den effekten. Bekräftelse från omgivningen att situationen man befinner sig i inte är ok i den framgångssaga som vi målar upp att livet ska vara. Fast livet är så mycket mer ... än att tindra.  
"Men du kanske ska vara ensam då. Du kanske bara ska tillåta dig vara trött. Inte gå på en till dejt och försöka vara en framåt och positiv person när du inte är det. Just nu" säger jag. "Man har olika perioder i livet och vissa är mörka och tunga, och det kan väl bara få vara så då."
Jag håller en liten Yangkritisk föreläsning om vår samtid som blivit en ytans solskensdiktatur då allt ska vara Uppåt&Framåt och Mycket ska ha Mer. Och att det inte är hållbart. Vi dränerar oss själva och planeten på energi med allt vårt jagande.
"Det var bra att jag fick prata med dig...", säger läkarstudenten innan hon och hennes stora väska med det tunga bagaget rullar iväg ut i Göteborgskvällen. Och jag tänker hon är obeskrivligt cool som rakt ut vågar säga att hon känner sig ensam och olycklig. Guts. 
Jag slår på Ipoden och Tjuvjakt sjunger:

Var inte meningen av mig att vara ovärd, har inte hittat hem än men är på god väg. Och när jag gör det så hoppas jag att du stod där, jag menar står där och då vet jag vad cool är och sätter inte tårarna i halsen. No! För jag lovar,  jag lovar jag satt tårarna i halsen.

Tjuvjakts textrad får mig att tänka på Heidenstams rader i Åkallan och Löfte. Att när man får kontakt med hela sitt väsen, när man accepterar alla sina sidor. Då. Det är då miraklen sker (som inte är några mirakel utan bara frisläppt energi pga att man släppt sitt motstånd mot det som är):  

Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.