Årets sista dag drunknar i havet när Kapten Satan kör mig ut till den lilla ön mitt havet där det blivit tradition att jag firar nyår.
2019 har varit ett av de värsta och samtidigt bästa åren i mitt liv.
Alla mina demoner har dragits fram i ljuset och jag har erkänt dem en efter en. Jag har kommit fram till att demoner inte är annorlunda än en annan. De vill bli sedda och bekräftade som vemsomhelst. Genom att erkänna dem förlorar de sin makt över en. De slutar jaga en för de har ju fått den uppmärksamhet de begärt. Och antingen står de lojala kvar som dina mäktigaste bundsförvanter eller så lämnar de en för någon annan ännu oprövad själ att ansätta.
Man måste hursomhelst göra upp med dem om man ska få ro. För det är ingen idé att gömma sig;
"Den som gömmer sig blir alltid hittad" som sjuttonåriga Lovisa Nordin Pedersen resonerade den där julidagen på Utöya. Det hade hon sett i skräckfilmer och istället för att gömma sig hoppade hon i vattnet och simmade för livet över Tyrifjorden. Anders Breivik sköt efter henne i vattnet men hon överlevde.
Så detta tog jag fasta på 2019: Mina egna demoner, mina egna rädslor ska jag möta. Men andras, om någon försöker skjuta över sin egen obearbetade smärta, eller föralldel, sina egna förhoppningar, önskningar och drömmar, på mig, då lämnar jag den situationen. Hellre fly än fäkta i ett krig som inte är mitt.
Och apropå att få ro: Ett av mina finaste minnen från 2019 är när Tommy Crona berättade om när han rodde sin allra första segeleka från Göteborg till Stora Höga. Jag var ju inte ens med om det, det var ju långt innan Tommy träffade sin Christina och fick Malin som började på Humanistlinjen på Agnebergs gymnasium för att hon ville rädda världen och jag för att jag ville slippa matte och våra vägar möttes och...
Nej jag var inte med, ändå är det ett av mina finaste minnen som jag ofta tänkt på under året: Det där försommardygnet när den unge Tommy ror en helt bligg sommardag och sommarnatt med sin styvfar på ett spegelblankt hav från Göteborg till Stora Höga -och att det han minns är, inte blåsor i händerna, inte hunger, inte värk, utan bara hur roligt det var!
Kanske kommer sig ordet att få ro från att ro, bokstavligen, på grund av de själsstillande effekter denna tålamodsprövande syssla har.
Och senare denna kväll visar det sig att en av deltagarna runt vårt nyårsmiddagsbord i somras sydde ett kapell till just Tommy Cronas segelbåt, för Tommy seglar än.
Men att jag strax ska äta middag med Tommy Cronas segelmakare vet jag inte nu när jag står här ute på däcket och ser 2019 års sista ljus försvinna bakom horisonten.