Jag bodde i ett stort hus vid vägs ände där rummen bara blev trängre och trängre. Till slut låg jag sömnlös i en fönsterlös skrubb och hade bara en plats där jag fick vara jag och det var i böckerna.
När jag skrivit på kontraktet för den här tvåan drömde jag att det öppnade sig rum efter rum i den. En hel ruinträdgård öppnade sig inom den.
Här är ju så stort jag kanske till och med kan bjuda in vänner hit, tänkte jag. Och ruinträdgården hade en trappa som ledde direkt ner till havet.
Och så blev det. Rum efter rum öppnade sig i ruinerna av mig. Här har jag både trädgård och ett bibliotek så jag saknar inget. Och några gånger varje vecka går jag granittrapporna ner till havet och badar.
Vid badstegen ligger segelbåten Amiga förtöjd. 30 juni kastar hon loss och ger sig ut på en världsomsegling.
Men jag stannar och rensar i min trädgård och ser vad som kan växa upp här om jag sorterar lite bland invasiva växter, tankar, känslor.
Det växer upp Akleja, Purpurbönor, Jättevallmo och Hjärtansfröjd. Det växer vänskap, stillhet, glädje. Det växer framtidstro, hopp och kärlek.