Cyklar genom skirt juniregn och fågelsång in mot Bottna.
Korsar gränsen till Bottna. Äntligen. Efter decennier av allt från grubblande över teodicéproblemet till ältande av mitt och andras råmantiska dramer har jag äntligen tagit mig loss och nått Bottna :-).
Platsen på jorden som heter Bottna och platsen inom varje människa där the botten is nådd och man har inget annat val än shake the dirt off ya shoulder och ta sig upp igen. 
Där vi bara kan se till Allts bästa, inte Allts värsta. För vi har förstått att klaga på Guds, andras och sina egna brister hjälper inte ett skit. Det producerar bara mer skit. I en redan skitig värld.
En får göra sitt bästa. Och lita på att andra gör sitt bästa efter sina förutsättningar.
"När man läser tidningarna, ser nyheterna. Att USA:s president skriker FAKE NEWS och pekar på journalisterna och vars anhängare sedan pucklar på en journalist! Och att denne president dessutom kommer tillbaks dit och talar med dem. På samma sätt. Då blir man rädd!" säger en i sällskapet med allvarlig röst. I nästa sekund skiner han upp.
"Men så tänker jag på Asterix. Att det i alla berättelser funnits en liten by som hållit stånd mot de stora Imperierna. Som fortsätter tänka själva. Som fortsätter odla sin potatis, baka sitt bröd, grilla sina vildsvin. Som fortsätter hjälpas åt. Som inte går med i masspsykosen. Som håller stånd. Som håller förstånd i en galen värld. Och så tänker jag att vi ska vara en sån by."
Så går vi på trädgårdsvandring i en sluttning som en alldeles enastående kvinna arbetat i tjugo år för att anlägga. Om man lägger energi på att odla sin trädgård kan man sannerligen uträtta underverk blir jag varse om.
Och när arbetet blir för tungt ringer man in sina andra enastående väninnor som kommer med räfsor, spadar och gott humör får jag också veta.
"Ah, nu önskar man ju att man hade ett eget ställe" säger en av de unga besökarna.
"Ja det gör man verkligen" instämmer jag.
Men så kommer jag på att jag ju har ett eget ställe. Det är inga tunnland, bara några kvadratmeter. Men det är mitt. Nej jag har ingen ladugård, ingen sommaräng, inga blå plommon träd, inga pilväggar. Men stjärnflocka har jag.
Och nu när jag äntligen kommit över Bottnas gräns är det slut med att drömma och döma. Att avundas andras trädgårdar får inget annat än ogräs att växa inuti skallen.
Hålla rent framför egen dörr är det som gäller.
Så cyklar jag hem och min tanke manifesteras omgående genom att jag får skura trappen som katten kräkts på.